En sorglig historia

I eftermiddags när barnen badad så var jag ute och satte nät för staketet så att hundvalpen inte ska kunna smita. (Den ska bli en överraskning för barnen på Andys födelsedag på torsdag.) Då kom det en pojke, kanske 10 år, gående och frågade om han kunde hjälpa mig. Jag tackade nej, sa att jag var nästa klar. När han började gå därifrån så snyftade han till. Naturligtvis frågade jag var det var. Inget, sa han. Jag insisterade och då sa han att han hade tappat pengarna, 500 pesos, som han fått av sina mamma för att köpa socker. Något fick mig att misstänka att det inte var sant. Det kunde naturligtvis vara det, Alejandro brukar berätta en liknande historia men då skulle ha köpa (en) buljongtärning så det kanske var 10 eller max 100 pesos och hans mamma blev jättearg. Men jag gav honom inga pengar, dels för att jag faktiskt inte hade 500 pesos löst och dels för att, det låter fruktansvärt, verkade alldeles för utstuderat. Efter att han sagt det så snyftade han inte mer utan tittade bara, uppfordrande (inbillar jag mig) på mig. Barnen skrek till inne från badrummet och jag sprang in. När jag tittade ut var han kvar, stod utanför och väntade. Jag stängde dörren och efter ett tag försvann han. Man blir hård av att bo i ett land där människor tigger vid ens dörr varje dag.