Fortsättning

Allting har en ände och så blev jag också tvungen att åka hem efter sex månader i Chile. Jag lovade att jag skulle komma tillbaka till Chile men han trodde mig nog inte för han bjöd in sig själv till mig i Sverige. Efter nästan tre månader i från varandra kom han till Sverige. Jag bokade biljetten åt honom och så betalade han mig när han kom. Han hade tur, jag lyckades få en biljett för drygt 7000 SEK. Innan han skulle komma var jag jättenervös, tänk om det inte skulle funka alls? Han skulle stanna i hela tre månader, vart skulle han ta vägen om det inte funkade mellan oss? Skulle förhållandet överleva att flyttas från semester i Chile till vardag i Sverige? Hur skulle det vara att ha någon boende här som inte kunde språket och inte hade någon? Två dagar innan han kom så skrämde min kompis Carola upp mig totalt genom att berätta att hennes chilenske mans bror inte hade fått komma in i Europa utan skickats tillbaka till Chile några månader tidigare. Det var ganska skönt, jag slutade oroa mig för att han skulle komma hit och började oroa mig för att han inte skulle göra det. Han kom dock på avtalad tid, sist av alla eftersom han inte fått sitt bagage. Jag var överlycklig och barnen nästan ännu gladare, på vägen hem fick han inte sitta brevid mig i framsätet utan barnen ville ha honom hos sig där bak. Väskan kom med taxi kvällen därpå, efter min skräckpropaganda hade han inte vågat lastat om den i Frankrike utan lämnat den där för att inte riskera utvisning. Från att jag såg honom så försvann all oro direkt, han var minst lika underbar i Sverige som i Chile. Visst hände det att vi bråkade under de tre månaderna han var här men det hade ingenting att göra med det som jag hade oroat mig för. Däremot så blev det en del kulturkrockar. Efter tre månader så var han dock tvungen att resa hem igen och han kan inte komma tillbaka förrän han har varit utanför Europa i tre månader, i dagsläget är det en månad kvar.

Patricio

Det verkade som om det fanns ett visst intresse för min JUMBO-historia och vad som hände sen så jag tänkte att jag kunde berätta lite mer. Under tiden jag var i Chile skrev jag inget om Patricio med hänsyn till min ex-man som jag då inte var skild ifrån. Även om vi var separerade så ville jag inte att han skulle få reda på att jag träffat någon genom min blogg.

Hur som helst, dagen efter att jag och Patricio träffades så kom han och hämtade mig 7 minuter över 10. Den som aldrig har bott i en kultur där folk kommer flera timmar försent och "efter 10" tolkas som "någon gång mellan 12.00 och midnatt" eller inte alls. Jag och Mattias brukar alltid skoja att ju fler "sin falta" desstå större risk för att det aldrig kommer att hända. Vi tog bussen till Reñaca, ett fiiiint samhälle strax utanför Viña. Naturligtvis såg Alejandros mamma oss när vi väntade på bussen, och hon hade ingen aning om att jag och Ale hade separerat... När vi kom till Reñaca så var det ganska dåligt väder (jag tror inte att jag skriver så, en oktoberdag i Göteborg...) så vi bestämde oss för att gå längs med stranden istället för att lägga oss på den. Och vi gick och gick, i flera timmar nästan ända till Con Con. Vi stannade på ett gudomligt vackert ställe med turkostblått vatten och utsikt över sjölejonen.(http://ichile.blogspot.com/2008/01/p-ventyr.html) På en bänk vid denna utsiktplats så frågade han om han fick kyssa mig. Vad tror ni jag svarade? Efter det var vi ett par. Vi träffades så fort vi fick en chans mellan jobb (hans) och släktbesök (mest mina). Forts. följer.

JUMBO

Jag har säkert skrivit om JUMBO förut, denna fantastiska tyska affär som har ALLT. Pepparkakor? Ja! Lakrits? Jajamen Knäckebröd? Absolut, från Filipstad. Dessutom kläder, heminredning, porslin, cyklar, massa olika vin och spritsorter och mycket mycket mer. Jag tror att man kan få tag i allt på JUMBO, eller som min mamma säger Anna skaffar allt på JUMBO. Saken är nämligen den att jag träffade pojkvännen på JUMBO.


Så här var det. Det var ett par dagar innan min föräldrar skulle komma till Chile. Det var förmiddag, barnen var på förskolan. Eftersom jag bara ägde två vinglas så tänkte jag skaffa några stycken inför mina föräldrars besök. Dessutom behövde jag sängkläder, lite pynt och fylla på kyl och skafferi med färskpressad juice, mögelost, grovt bröd, knäckebröd och lite annat smått och gott som man inte hittar på Lider. Så när jag gick ifrån JUMBO hade jag en välfylld vagn framför mig. När jag åkte ner för rulltrappan (rullbandet) med min vagn så åker en söt kille upp på andra sidan. Vi får ögonkontakt och jag vänder mig om för att titta efter honom, och han vänder sig om för att titta efter mig. När jag kommer ner för rulltrappan så vänder jag mig om igen och han kollar fortfarande. När jag gick mot hissen var det med ett stort leende på läpparna, till skillnad från chilenare i allmänhet som tittar på en som om de vill äta upp mig hade denna blick snarare signalerat "jag vill bjuda dig på bio". Jag tänkte för mig själv att det skulle inte förvåna mig om han vände och kom efter mig. När jag stod och väntade på hissen (det tog evigheter!) så kom han mycket riktigt åkande ner för rulltrappan igen. Han såg mig inte där jag stod och väntade och jag kunde ju inte ropa på honom, han kunde ju lika gärna vara på väg ner för att träffa sin fru eller kompisar. Och vad skulle jag ha ropat, "oye!"? Så han åker ner, där jag står och väntar på hissen ser jag honom gå omkring och leta på parkeringsplatsen. Jag bestämde mig för att ta rulltrappan ner en våning till, kanske skulle det gå fortare att få hiss från vån. 1 (rulltrappan går inte hela vägen ner för vagnar) eller så skulle jag stöta på honom i rulltrappan igen. När jag väl kommer ner är han inte kvar. Senare får jag reda på att han åkte upp hela vägen igen, väl uppe sett mig nere på parkeringen och åkt tillbaka ner. Jag börjar långsamt gå mot bussen. I vanliga fall får man alltid vänta på den bussen men idag kom den naturligtvis precis. Jag lyfte långsamt upp mina kassar med avsikt att missa bussen. den väntade in mig. Då kommer han gående. När jag går på bussen är han framme vid bussen. Jag nickar lite åt honom och han kliver på. Efter att ha presenterat oss och berättat om våra barn och vad vi gör berättade jag att jag handlat så mycket för att mina föräldrar skulle komma. "Va bra att dina föräldrar kommer, då får jag träffa svärföräldrarna!" säger han. När vi kommer till min hållplats går han med mig av för att hjälpa mig att bära alla påsar. Efter ett glas vatten och en stunds prat måste jag hämta barnen från förskolan. Han lämnar mig utanför förskolan med ett löfte om att hämta mig efter 10 följande förmiddag för att åka till stranden. 7 minuter över 10 nästan morgon kommer han och ropar "Chica!" utanför. Det här är en man för mig, tänker jag.

TO DO

Jag läser Nadias blogg om allt roligt de hittar på i Chile och tänker att jag ska göra en lista över saker jag vill göra nästa gång jag kommer dit. Annars är jag inte så bra på att hitta på saker, ofta slutar det med att jag njuter av solen på stranden eller i trädgården istället. Men det är ju utflykterna man minns i efterhand. Den bästa utflykten från i våras var nog när vi åkte till Laguna Verde. Det var på måndagen sista veckan och egentligen skulle vi varit hemma och packat men så erbjöd sig Patricio att visa oss Laguna Verde. Så det blev en heldag på stranden i Laguna Verde med sen middag och linbanetur i Valparaiso som avslutning. Den som har tips på bra utflyktsmål får gärna fylla på. Jag börjar med Nadias:

• Los Dominicos (http://nadiaichile.blogspot.com/2008/10/los-dominicos.html)
• MIM (Museo Interactivo Mirador; http://www.mim.cl/)
• Chiloe (http://sv.wikipedia.org/wiki/Chiloe)
• Valle de elqui (http://www.luftgrop.se/se/pictures.cgi?view=5304)
• Frutillar (http://en.wikipedia.org/wiki/Frutillar)

Kramar och sånt

Läste för ett tag sen en ganska så fåning insändare i Metro. Den handlade om att det var så svårt att hälsa på någon i Sverige. Första gången ska man skaka hand lite menlöst och formellt och därefter så ska man tvunget kramas, oaktat att man inte känner varandra närmare, menade skribenten. Annat är det i Frankrike (och resten av den ”pussande” världen, om jag förstod henne rätt), fortsatte hon. Där är det nämligen så käckt och man pussar på kind när man ses och inte behöver man kramas eller fundera på hur hälsning ska gå till. Det är möjligt att detta stämmer i Frankrike. I Chile är det dock inte så. I Chile hälsar man genom en puss på kinden. Till skillnad från t.ex. Spanjorerna som hälsar med två. Detta leder alltid till lustiga situationer när en chilenare ska hälsa på en spanjor, både vill ju gärna anpassa sig efter den andra så det slutar i regel med att spanjoren ger en puss och chilenaren två. Detta är bara när det är kvinnor inblandade som det pussas, två män hälsar (nästan) alltid på varandra genom att skaka hand. Hur som helst, saken är den att i Chile är ”problem” precis det samma som här i Sverige. Den normala hälsningen är alltså, för en kvinna, med en puss på kinden. Men första gången man träffar någon så kan de hända att man hälsar med ett handslag (särskilt som utlänning blir man bemött så, tror jag) kanske följt av en puss. Enligt min uppfattning är det ofta medelålders män som presenterar sig genom att ta i hand. Nästa gång man träffas så kan man ju tänka sig att ”hälsningsproblemen” är lösa och det nu bara är att få till den där kindpussen som gäller. Men så enkelt är det inte, för nu ska det KRAMAS! Japp, ni läste rätt. Precis som i Sverige gäller det att man i regel kramar en person man känner när man träffas, bara det att man pussas OCKSÅ. Så då står man där med samma ”dilemma” som i Sverige; kram och kindpuss eller bara kindpuss? Tänk så svårt livet kan vara, Metroinsändar-skrivare.

Och varför skriver jag nu allt detta? Jo, för att jag kom att tänka på att det är mycket mer självklart att krama en kvinnlig vän eller bekant som man möter än en manlig. När man (nu är vi alltså tillbaka till Sverige igen men det har egentligen ingen betydelse) träffar en man som man inte är släkt med eller väldigt god vän med så blir det alltid lite konstlat det där med kramarna. Kramas eller inte? Och så känns det fånigt att sträcka fram handen till Herr X när man precis kramat Fru X. Ända undantaget är Ms pappa; jag känner mig alltid tvungen att krama Ms mamma när vi träffas efter att ha fått en kram av pappan. Dagens I-landsproblem?

Stolt

På tal om det här med spanska språket och uttal; i går var jag på Stadsbiblioteket för att låna lite filmer och ljudböcker. När jag kommer dit så har de drop-in på spansk konversation så jag satte mig och var med på det en timme. Det var trevligt om än inte så lärorikt. Problemet när man kommit till en viss nivå i ett språk är att det är mycket svårt att få stimulans. Så länge man är nybörjare finns det komvux-kurser, kvällskurser, konversation etc. men sen finns det inget mer. Jag skulle behöva en konversationskurs där man diskuterade den ekonomiska krisen och andra dagsaktuella händelser på en hög nivå med en petig lärare som rättade alla fel och allt uttal. Det blev en lång utflykt som min fonetiklärare säger. Vad jag skulle säga var att efter drop-in så gick jag och botaniserade bland de spanska böckerna. Då kom en medelålders latinamerikansk man fram till mig och rekommenderade mig (på spanska) en bok. Vi bytte några ord och då frågade han var jag kom ifrån! Jag har tidigare varit med om att min blandning av chilenskt dialekt och svensk brytning fått folk att undra detta men jag blir alltid glad när folk inte hör direkt att jag är svensk. Kan man vara glad för lite har man mycket att vara glad för!

När jag pratade med Patricio på kvällen och berättade att jag ville jobba bort min brytning utbrast han "Men jag älskar hur du pratar!". Han tyckte dock att det var bra att jag ville jobba med min spanska och är själv väldigt angelägen om att lära sig svenska och lyssnar på sin svenska-kurs (som han fick av min mamma i avskedspresent) så ofta han kan.