Fonetik och sånt

Jag har börjat läsa spanska igen. Det är bara två poängs fonetik (3 poäng fonologi enligt nya systemet) men det känns som en början. Det är roligt att vara tillbaka i språkträsket igen. Jag har tänkt att den här kursen ska följas av åtminstone en 10 poängs (15 hp) distanskurs till. Jag vet egentligen inte vad jag ska ha min spanska till. Jag ska INTE bli spanskalärare och för att kunna prata som folk i Chile är et naturligtvis bättre att vistas i landet än att plugga på universitetet i Sverige.

Saken är väl den att jag vill tala (så nära) perfekt spanska (man kan komma). Jag vill tala riktigt bra, både uttalsmässigt, grammatiskt och i val av ord eller vad man ska kalla det. Men jag vill inte bara kunna prata som folk på gatan. Jag vill kunna historia bakom, veta varifrån ett ord kommer och varför det stavas som det gör. Om jag ska säga "fel" som chilenarna gör vill jag i alla fall veta vad det heter på riktigt och inte bara tro att flintskallig faktiskt heter "pelao" eller att man hälsa God dag istället för Goda dagar! Jag säger gärna "fel" bara jag vet vad som är "rätt". Jag tror att en del av ens egna fel (inte chilenska "avarter" som nämns ovan) är lättare att komma till rätta med när man studerar spanska som främmande språk där lärarna är där för att korrigera en än det är i ett land där spanska talas där folk bara a) tycker man är duktig som kan språket eller b) accepterar alla fel eftersom man är utlänning.

Sen vill jag gärna ha papper på att jag faktiskt pratar spanska också, ett betyg är ju aldrig fel.

Fonetik är intressant om än urtråkigt. Jag är medveten om att jag låter som en utlänning när jag pratar spanska. Jag har alltid hävdat att det är för att jag inte velat ta över Alejandros sätt att prata utan att jag föredrar attlåta utlänning framför WT. Men den förklaringen håller inte riktigt. Eller, det går att uttala ljud korrekt på spanska utan att få någon direkt dialekt eller sociolekt. Fast jag står fortfarande fast vid ovanstående. Nu börjar jag dock inse vad det är som gör att jag låter som (d) en utlänning (jag är); jag hade noll koll hur ljud ska uttalas i spanska och har, med undantag av de mest uppenbara som u och y, uttalat nästan alla bokstäver som på svenska. Nu är jag verkligen sugen på att lära mig prata med mindre brytning, men hur gå tillväga? Läraren föreslår att man ska spela in sig själv och lyssna på men jag skulle föredra att härma någon som hos en talpedagog. Jag får väl låna mammas grundkurs i spanska och bara koncentrera mig på uttalet, om den hade varit på chilensk spanska vill säga... Jag orkar inte lyssna på nåt läspande. Finns inga av Isabel Allendes böcker som ljudbok? Klart värt att undersöka.

P.S. En bok av Isabel Allende, Inez alma mia, finns faktiskt som ljudbok på Stadsbibloteket. Vet dock inget om nationaliteten på den som har läst in den, förutom att det inte är författarinnan själv.

Pisco sour och dröm om Chile

I går drack jag och Nadia Pisco Sour som en övning inför hennes Chile-vistelse som startar om en knapp vecka. Vi pratade Chile också, naturligtvis. Jag blev alldeles nostalgisk och tänkte på de kvällar då barnen hade somnat och jag satt på bänken (som syns på bilden ovan) och drack Pisco Sour i mörkret. Eller den kvällen när Anna och jag satt där i trädets skugga men tända ljus. Eller när vi satt i mörkret i hennes trädgård med bara stearinljus tända så att grannarna säkert undrade om de inte betalt elräkningen. Den kvällen slutade med att vi drack vindrinkar med grannpojkarna ute på trottoaren... Det var tider det!

Patricio tycker att det är trevligare att festa här i Sverige eftersom folk pratar och umgås och hans vänner bara super. Det måste vara något lokalt eller socialt för när jag har druckit alkohol i Chile så har folk alltid umgåtts och pratat och det har alltid varit trevligt utan att någon har blivit full och otrevlig eller påflugen.

När ska du åka tillbaka?

Varje vecka får jag frågan om när jag ska åka till Chile nästa gång. Många, främst min mammas vänner, verkar inte tro mig när jag säger att det kommer dröja. Eller så har vi bara inte samma tidsperspektiv. "Dröja" innebär för mig att jag inte kommer åka inom ett halvår i alla fall. Men visst längtar jag tillbaka. Och visst skulle jag vilja åka. Särskilt nu när det har varit helgdag och festligheter. Och när jag läser andras bloggar om Chile. Och när jag pratar med folk i Chile, som Anna i söndags och Isidora igår. Men för tillfället vill jag bara åka dit och hälsa på en sväng. Och det går ju inte. En resa för oss tre går på cirka 25 000 kronor så det gäller ju att man kan vara borta ett tag och förhoppningsvis hyra ut lägenheten under tiden. Och än är jag inte redo för att åka ett längre tag. Det är inte bara att sätta sig på flyget. Det ska packas och städas, hyras ut, fixas skolor (Axel har skolplikt numera) och fixas boende på plats. Inget man gör i en handvändning. Så det dröjer nog ett (i mina ögon) tag innan vi åker nästa gång.

Hemmafruar

I Chile är väldigt många kvinnor hemmafruar. Endast 38 % av de chilenska kvinnorna jobbar utanför hemmet. I alla fall enligt statistiken. Det är klart att alla som jobbar svart med städning, strykning och barnpassning m.m. inte syns i den statistiken. Något jag reagerade på när vi var på Svenska skolan i Santiago var att de svenska kvinnorna i Chile inte heller jobbade. En del var helt enkelt "medföljande" och kunde i många fall inte språket eller var där för en kortare tid. Andra hade bott i landet i många, upp i mot 20, år och var gifta med chilenare. Alla var mycket högutbildade. Det fanns psykologer och jag vet inte allt. I regel hade de "nanas" som städade deras hem och passade deras barn. Och det behövs, det blir väldigt mycket mer städning i Chile p.g.a. att man går in i med skor, det blåser in damm hela tiden och att diskmaskiner är ovanliga. Vad jag mest minns att jag pratade med dessa kvinnor om var ögonbrynsplockning och benvaxning. Jag kan inte påstå att jag föraktade dem men jag kunde inte förstå dem. Jag förstår de "medföljande" kvinnorna som inte kunde få något jobb, ofta pluggade de spanska och vem tackar nej till 2 år i värmen i ett palats i Santiagos dyraste område och med barnen i snordyra privatskolor. Men de andra? De som pratade språket flytande efter många många år i landet men som max jobbade som lärare på Svenska skolan en dag i veckan eller med välgörenhet. Vofför gör di på detta viset? Några måste ju faktiskt ha jobbat. Jag vet att ordförande drev en smyckesbutik och Anna fick kontakt med sin nuvarande chef genom Svenska skolan.

Men, jag skäms nästan för att erkänna det här, i dag kan jag förstå dem. Det kanske fanns skäl att välja som de gjorde (glastak, sexistisk eller hierarkisk arbetsmiljö, svårigheter att få jobb som utlänning, usla löner), vad vet jag? Men det jag kan förstå idag är hur de, i en kultur som "tillåter" kvinnor att vara hemma med barnen, kunde välja att vara detta. Jag har aldrig tidigare kunnat förstå mig på de kvinnor som väljer bort (eller skjuter upp) karriär till fördel för barnen. Men nu gör jag det. Efter att varje dag lämna och hämta och skynda-skynda-skynda! så kan jag verkligen förstå att de som kan väljer bort den stressen. I fredags hämtade jag bara Andy vid halv fyra och vi tog god tid på oss hem och handlade frukt, gjorde ärende m.m. på vägen hem. Vi hade så gott om tid och jag mådde så bra så jag sjöng hela vägen. Frågan är om inte den känslan kan vara mera värd än en karriär. Sen finns det ju många frågor kvar att besvara; Är det okej att bara tänka på sig själv och inte på kvinnorna i allmänhet? Vad händer den dag han vill skilja sig för en yngre modell? Vad händer om man blir änka? Hur kul är det att be om pengar? Och när man tänker så krasst så inser jag att hemmafru nog inte är något för mig. Jag vill ändå ha kvar mitt oberoende. Men visst, hade jag fått erbjudande om att behålla kopplingen till arbetsmarknaden genom ett halvtidsjobb och också sluppit varit livegen på så sätt och ändå kunnat vara hemma när barnen slutat skolan. Ja, ett sådant erbjudande hade jag tagit.

Empanadas och anticuchos

Så här års när 18 september (Chiles nationaldag) närmare sig så vaknar lusten att återvända dit. Det har väl också att göra med att vi går mot mörkare tider medan våren börjar komma i Chile. Men det är något speciellt med 18, det är nästan som att man kan känna lukten av empanadas (piroger) och anticuchos (grillspett) i luften. Chilenare grillar väldigt mycket och ofta och en "asado" (grillfest) är nog den vanligaste slags sammankomsten i Chile. Den 18 september måste alla hushåll i Chile flagga med den chilenska flaggan. Gör man inte det så kan man få böter men om man får det skiljer sig från kommun till kommun; ju "blåare" kommun desto större risk. Man bör inte flagga förrän idag, den som flaggar den 11 september (Salvador Allendes dödsdag/Militärkuppen 1973) är Pinochet-anhängare. Förutom den stora flaggan är det också vanligt att huset dekoreras med band av små plastflaggor.

September är en blåsig månad och att flyga drake är vanligt. Barnen får drakar och gör drakar i skolan. Ofta är drakarna utformade som flaggan. Dessutom dansas det cueca, Chiles nationaldans och dricks chicha. Alla skolor har parader med dansuppvisningar och barnen är utklädda till huasos och huasas, chilenska cowboys/bönder.