Migrationsverket gjorde en helomvändning

I torsdags, samma dag som handläggaren på Migrationsverket meddelat mig att inget beslut skulle fattas i Patricios ärende förrän i mars, beviljade samma handläggare honom svenskt uppehållstillstånd i 2 år. Så kan det gå! Tyvärr är ju biljetten redan köpt med hemresa i februari, får se om det går att lösa, kommer ju krocka med svenskastudierna.

P.S. Nu har jag talat med resebyrån och DET GICK FAKTISKT att boka om hemresan. Så allt löser sig helt otroligt bra!

Glada nyheter!

Nu är biljetterna bokade och betalda! Fredagen den 28 november kommer Patricio hit och stannar i 3 månader. Igen. Lite skillnad att komma till Sverige i november och i maj men vi får väl hoppas att det inte avskräcker allt för mycket. Januari i Sverige kan ju ta knäcken på vem som helst. Försöker tänka ut lite trevliga saker man kan göra här under vintern. Jul på Liseberg är ju alltid trevligt. Liksom julmarknader i allmänhet och det fina bildspelet på Avenyn(http://www.goteborg.com/templates/Page.aspx?id=7791) . Sen är det ju museum, Universeum, bio, teater. Har lovat Axel att vi ska gå och se på Mary Poppins. Gäller att hålla igen med all god mat och rödvinsmys med tillbehör i soffan på kvällarna. Vågen var inte nådig när han åkte i augusti.

Migrationsverket

Migrationsverket låter hälsa att uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning tar sex månader med få undantag. Den som söker uppehållstillstånd och är viseringsfri (dvs. inte behöver visum för att komma till Sverige som turist) kan dock vistas i Sverige under väntetiden. Men inte under handläggningstiden! Efter många samtal till Migrationsverket så verkar det som om Patricio kan vara i Sverige fram till februari, anmäla att han är tillbaka i Chile och sen få sin ansökan behandlad utan att förlora sin plats i kö. Så nu lutar det åt att han kommer hit till 1:a advent! Bara tre veckor!!!

Fortsättning

Allting har en ände och så blev jag också tvungen att åka hem efter sex månader i Chile. Jag lovade att jag skulle komma tillbaka till Chile men han trodde mig nog inte för han bjöd in sig själv till mig i Sverige. Efter nästan tre månader i från varandra kom han till Sverige. Jag bokade biljetten åt honom och så betalade han mig när han kom. Han hade tur, jag lyckades få en biljett för drygt 7000 SEK. Innan han skulle komma var jag jättenervös, tänk om det inte skulle funka alls? Han skulle stanna i hela tre månader, vart skulle han ta vägen om det inte funkade mellan oss? Skulle förhållandet överleva att flyttas från semester i Chile till vardag i Sverige? Hur skulle det vara att ha någon boende här som inte kunde språket och inte hade någon? Två dagar innan han kom så skrämde min kompis Carola upp mig totalt genom att berätta att hennes chilenske mans bror inte hade fått komma in i Europa utan skickats tillbaka till Chile några månader tidigare. Det var ganska skönt, jag slutade oroa mig för att han skulle komma hit och började oroa mig för att han inte skulle göra det. Han kom dock på avtalad tid, sist av alla eftersom han inte fått sitt bagage. Jag var överlycklig och barnen nästan ännu gladare, på vägen hem fick han inte sitta brevid mig i framsätet utan barnen ville ha honom hos sig där bak. Väskan kom med taxi kvällen därpå, efter min skräckpropaganda hade han inte vågat lastat om den i Frankrike utan lämnat den där för att inte riskera utvisning. Från att jag såg honom så försvann all oro direkt, han var minst lika underbar i Sverige som i Chile. Visst hände det att vi bråkade under de tre månaderna han var här men det hade ingenting att göra med det som jag hade oroat mig för. Däremot så blev det en del kulturkrockar. Efter tre månader så var han dock tvungen att resa hem igen och han kan inte komma tillbaka förrän han har varit utanför Europa i tre månader, i dagsläget är det en månad kvar.

Patricio

Det verkade som om det fanns ett visst intresse för min JUMBO-historia och vad som hände sen så jag tänkte att jag kunde berätta lite mer. Under tiden jag var i Chile skrev jag inget om Patricio med hänsyn till min ex-man som jag då inte var skild ifrån. Även om vi var separerade så ville jag inte att han skulle få reda på att jag träffat någon genom min blogg.

Hur som helst, dagen efter att jag och Patricio träffades så kom han och hämtade mig 7 minuter över 10. Den som aldrig har bott i en kultur där folk kommer flera timmar försent och "efter 10" tolkas som "någon gång mellan 12.00 och midnatt" eller inte alls. Jag och Mattias brukar alltid skoja att ju fler "sin falta" desstå större risk för att det aldrig kommer att hända. Vi tog bussen till Reñaca, ett fiiiint samhälle strax utanför Viña. Naturligtvis såg Alejandros mamma oss när vi väntade på bussen, och hon hade ingen aning om att jag och Ale hade separerat... När vi kom till Reñaca så var det ganska dåligt väder (jag tror inte att jag skriver så, en oktoberdag i Göteborg...) så vi bestämde oss för att gå längs med stranden istället för att lägga oss på den. Och vi gick och gick, i flera timmar nästan ända till Con Con. Vi stannade på ett gudomligt vackert ställe med turkostblått vatten och utsikt över sjölejonen.(http://ichile.blogspot.com/2008/01/p-ventyr.html) På en bänk vid denna utsiktplats så frågade han om han fick kyssa mig. Vad tror ni jag svarade? Efter det var vi ett par. Vi träffades så fort vi fick en chans mellan jobb (hans) och släktbesök (mest mina). Forts. följer.

JUMBO

Jag har säkert skrivit om JUMBO förut, denna fantastiska tyska affär som har ALLT. Pepparkakor? Ja! Lakrits? Jajamen Knäckebröd? Absolut, från Filipstad. Dessutom kläder, heminredning, porslin, cyklar, massa olika vin och spritsorter och mycket mycket mer. Jag tror att man kan få tag i allt på JUMBO, eller som min mamma säger Anna skaffar allt på JUMBO. Saken är nämligen den att jag träffade pojkvännen på JUMBO.


Så här var det. Det var ett par dagar innan min föräldrar skulle komma till Chile. Det var förmiddag, barnen var på förskolan. Eftersom jag bara ägde två vinglas så tänkte jag skaffa några stycken inför mina föräldrars besök. Dessutom behövde jag sängkläder, lite pynt och fylla på kyl och skafferi med färskpressad juice, mögelost, grovt bröd, knäckebröd och lite annat smått och gott som man inte hittar på Lider. Så när jag gick ifrån JUMBO hade jag en välfylld vagn framför mig. När jag åkte ner för rulltrappan (rullbandet) med min vagn så åker en söt kille upp på andra sidan. Vi får ögonkontakt och jag vänder mig om för att titta efter honom, och han vänder sig om för att titta efter mig. När jag kommer ner för rulltrappan så vänder jag mig om igen och han kollar fortfarande. När jag gick mot hissen var det med ett stort leende på läpparna, till skillnad från chilenare i allmänhet som tittar på en som om de vill äta upp mig hade denna blick snarare signalerat "jag vill bjuda dig på bio". Jag tänkte för mig själv att det skulle inte förvåna mig om han vände och kom efter mig. När jag stod och väntade på hissen (det tog evigheter!) så kom han mycket riktigt åkande ner för rulltrappan igen. Han såg mig inte där jag stod och väntade och jag kunde ju inte ropa på honom, han kunde ju lika gärna vara på väg ner för att träffa sin fru eller kompisar. Och vad skulle jag ha ropat, "oye!"? Så han åker ner, där jag står och väntar på hissen ser jag honom gå omkring och leta på parkeringsplatsen. Jag bestämde mig för att ta rulltrappan ner en våning till, kanske skulle det gå fortare att få hiss från vån. 1 (rulltrappan går inte hela vägen ner för vagnar) eller så skulle jag stöta på honom i rulltrappan igen. När jag väl kommer ner är han inte kvar. Senare får jag reda på att han åkte upp hela vägen igen, väl uppe sett mig nere på parkeringen och åkt tillbaka ner. Jag börjar långsamt gå mot bussen. I vanliga fall får man alltid vänta på den bussen men idag kom den naturligtvis precis. Jag lyfte långsamt upp mina kassar med avsikt att missa bussen. den väntade in mig. Då kommer han gående. När jag går på bussen är han framme vid bussen. Jag nickar lite åt honom och han kliver på. Efter att ha presenterat oss och berättat om våra barn och vad vi gör berättade jag att jag handlat så mycket för att mina föräldrar skulle komma. "Va bra att dina föräldrar kommer, då får jag träffa svärföräldrarna!" säger han. När vi kommer till min hållplats går han med mig av för att hjälpa mig att bära alla påsar. Efter ett glas vatten och en stunds prat måste jag hämta barnen från förskolan. Han lämnar mig utanför förskolan med ett löfte om att hämta mig efter 10 följande förmiddag för att åka till stranden. 7 minuter över 10 nästan morgon kommer han och ropar "Chica!" utanför. Det här är en man för mig, tänker jag.

TO DO

Jag läser Nadias blogg om allt roligt de hittar på i Chile och tänker att jag ska göra en lista över saker jag vill göra nästa gång jag kommer dit. Annars är jag inte så bra på att hitta på saker, ofta slutar det med att jag njuter av solen på stranden eller i trädgården istället. Men det är ju utflykterna man minns i efterhand. Den bästa utflykten från i våras var nog när vi åkte till Laguna Verde. Det var på måndagen sista veckan och egentligen skulle vi varit hemma och packat men så erbjöd sig Patricio att visa oss Laguna Verde. Så det blev en heldag på stranden i Laguna Verde med sen middag och linbanetur i Valparaiso som avslutning. Den som har tips på bra utflyktsmål får gärna fylla på. Jag börjar med Nadias:

• Los Dominicos (http://nadiaichile.blogspot.com/2008/10/los-dominicos.html)
• MIM (Museo Interactivo Mirador; http://www.mim.cl/)
• Chiloe (http://sv.wikipedia.org/wiki/Chiloe)
• Valle de elqui (http://www.luftgrop.se/se/pictures.cgi?view=5304)
• Frutillar (http://en.wikipedia.org/wiki/Frutillar)

Kramar och sånt

Läste för ett tag sen en ganska så fåning insändare i Metro. Den handlade om att det var så svårt att hälsa på någon i Sverige. Första gången ska man skaka hand lite menlöst och formellt och därefter så ska man tvunget kramas, oaktat att man inte känner varandra närmare, menade skribenten. Annat är det i Frankrike (och resten av den ”pussande” världen, om jag förstod henne rätt), fortsatte hon. Där är det nämligen så käckt och man pussar på kind när man ses och inte behöver man kramas eller fundera på hur hälsning ska gå till. Det är möjligt att detta stämmer i Frankrike. I Chile är det dock inte så. I Chile hälsar man genom en puss på kinden. Till skillnad från t.ex. Spanjorerna som hälsar med två. Detta leder alltid till lustiga situationer när en chilenare ska hälsa på en spanjor, både vill ju gärna anpassa sig efter den andra så det slutar i regel med att spanjoren ger en puss och chilenaren två. Detta är bara när det är kvinnor inblandade som det pussas, två män hälsar (nästan) alltid på varandra genom att skaka hand. Hur som helst, saken är den att i Chile är ”problem” precis det samma som här i Sverige. Den normala hälsningen är alltså, för en kvinna, med en puss på kinden. Men första gången man träffar någon så kan de hända att man hälsar med ett handslag (särskilt som utlänning blir man bemött så, tror jag) kanske följt av en puss. Enligt min uppfattning är det ofta medelålders män som presenterar sig genom att ta i hand. Nästa gång man träffas så kan man ju tänka sig att ”hälsningsproblemen” är lösa och det nu bara är att få till den där kindpussen som gäller. Men så enkelt är det inte, för nu ska det KRAMAS! Japp, ni läste rätt. Precis som i Sverige gäller det att man i regel kramar en person man känner när man träffas, bara det att man pussas OCKSÅ. Så då står man där med samma ”dilemma” som i Sverige; kram och kindpuss eller bara kindpuss? Tänk så svårt livet kan vara, Metroinsändar-skrivare.

Och varför skriver jag nu allt detta? Jo, för att jag kom att tänka på att det är mycket mer självklart att krama en kvinnlig vän eller bekant som man möter än en manlig. När man (nu är vi alltså tillbaka till Sverige igen men det har egentligen ingen betydelse) träffar en man som man inte är släkt med eller väldigt god vän med så blir det alltid lite konstlat det där med kramarna. Kramas eller inte? Och så känns det fånigt att sträcka fram handen till Herr X när man precis kramat Fru X. Ända undantaget är Ms pappa; jag känner mig alltid tvungen att krama Ms mamma när vi träffas efter att ha fått en kram av pappan. Dagens I-landsproblem?

Stolt

På tal om det här med spanska språket och uttal; i går var jag på Stadsbiblioteket för att låna lite filmer och ljudböcker. När jag kommer dit så har de drop-in på spansk konversation så jag satte mig och var med på det en timme. Det var trevligt om än inte så lärorikt. Problemet när man kommit till en viss nivå i ett språk är att det är mycket svårt att få stimulans. Så länge man är nybörjare finns det komvux-kurser, kvällskurser, konversation etc. men sen finns det inget mer. Jag skulle behöva en konversationskurs där man diskuterade den ekonomiska krisen och andra dagsaktuella händelser på en hög nivå med en petig lärare som rättade alla fel och allt uttal. Det blev en lång utflykt som min fonetiklärare säger. Vad jag skulle säga var att efter drop-in så gick jag och botaniserade bland de spanska böckerna. Då kom en medelålders latinamerikansk man fram till mig och rekommenderade mig (på spanska) en bok. Vi bytte några ord och då frågade han var jag kom ifrån! Jag har tidigare varit med om att min blandning av chilenskt dialekt och svensk brytning fått folk att undra detta men jag blir alltid glad när folk inte hör direkt att jag är svensk. Kan man vara glad för lite har man mycket att vara glad för!

När jag pratade med Patricio på kvällen och berättade att jag ville jobba bort min brytning utbrast han "Men jag älskar hur du pratar!". Han tyckte dock att det var bra att jag ville jobba med min spanska och är själv väldigt angelägen om att lära sig svenska och lyssnar på sin svenska-kurs (som han fick av min mamma i avskedspresent) så ofta han kan.

Fonetik och sånt

Jag har börjat läsa spanska igen. Det är bara två poängs fonetik (3 poäng fonologi enligt nya systemet) men det känns som en början. Det är roligt att vara tillbaka i språkträsket igen. Jag har tänkt att den här kursen ska följas av åtminstone en 10 poängs (15 hp) distanskurs till. Jag vet egentligen inte vad jag ska ha min spanska till. Jag ska INTE bli spanskalärare och för att kunna prata som folk i Chile är et naturligtvis bättre att vistas i landet än att plugga på universitetet i Sverige.

Saken är väl den att jag vill tala (så nära) perfekt spanska (man kan komma). Jag vill tala riktigt bra, både uttalsmässigt, grammatiskt och i val av ord eller vad man ska kalla det. Men jag vill inte bara kunna prata som folk på gatan. Jag vill kunna historia bakom, veta varifrån ett ord kommer och varför det stavas som det gör. Om jag ska säga "fel" som chilenarna gör vill jag i alla fall veta vad det heter på riktigt och inte bara tro att flintskallig faktiskt heter "pelao" eller att man hälsa God dag istället för Goda dagar! Jag säger gärna "fel" bara jag vet vad som är "rätt". Jag tror att en del av ens egna fel (inte chilenska "avarter" som nämns ovan) är lättare att komma till rätta med när man studerar spanska som främmande språk där lärarna är där för att korrigera en än det är i ett land där spanska talas där folk bara a) tycker man är duktig som kan språket eller b) accepterar alla fel eftersom man är utlänning.

Sen vill jag gärna ha papper på att jag faktiskt pratar spanska också, ett betyg är ju aldrig fel.

Fonetik är intressant om än urtråkigt. Jag är medveten om att jag låter som en utlänning när jag pratar spanska. Jag har alltid hävdat att det är för att jag inte velat ta över Alejandros sätt att prata utan att jag föredrar attlåta utlänning framför WT. Men den förklaringen håller inte riktigt. Eller, det går att uttala ljud korrekt på spanska utan att få någon direkt dialekt eller sociolekt. Fast jag står fortfarande fast vid ovanstående. Nu börjar jag dock inse vad det är som gör att jag låter som (d) en utlänning (jag är); jag hade noll koll hur ljud ska uttalas i spanska och har, med undantag av de mest uppenbara som u och y, uttalat nästan alla bokstäver som på svenska. Nu är jag verkligen sugen på att lära mig prata med mindre brytning, men hur gå tillväga? Läraren föreslår att man ska spela in sig själv och lyssna på men jag skulle föredra att härma någon som hos en talpedagog. Jag får väl låna mammas grundkurs i spanska och bara koncentrera mig på uttalet, om den hade varit på chilensk spanska vill säga... Jag orkar inte lyssna på nåt läspande. Finns inga av Isabel Allendes böcker som ljudbok? Klart värt att undersöka.

P.S. En bok av Isabel Allende, Inez alma mia, finns faktiskt som ljudbok på Stadsbibloteket. Vet dock inget om nationaliteten på den som har läst in den, förutom att det inte är författarinnan själv.

Pisco sour och dröm om Chile

I går drack jag och Nadia Pisco Sour som en övning inför hennes Chile-vistelse som startar om en knapp vecka. Vi pratade Chile också, naturligtvis. Jag blev alldeles nostalgisk och tänkte på de kvällar då barnen hade somnat och jag satt på bänken (som syns på bilden ovan) och drack Pisco Sour i mörkret. Eller den kvällen när Anna och jag satt där i trädets skugga men tända ljus. Eller när vi satt i mörkret i hennes trädgård med bara stearinljus tända så att grannarna säkert undrade om de inte betalt elräkningen. Den kvällen slutade med att vi drack vindrinkar med grannpojkarna ute på trottoaren... Det var tider det!

Patricio tycker att det är trevligare att festa här i Sverige eftersom folk pratar och umgås och hans vänner bara super. Det måste vara något lokalt eller socialt för när jag har druckit alkohol i Chile så har folk alltid umgåtts och pratat och det har alltid varit trevligt utan att någon har blivit full och otrevlig eller påflugen.

När ska du åka tillbaka?

Varje vecka får jag frågan om när jag ska åka till Chile nästa gång. Många, främst min mammas vänner, verkar inte tro mig när jag säger att det kommer dröja. Eller så har vi bara inte samma tidsperspektiv. "Dröja" innebär för mig att jag inte kommer åka inom ett halvår i alla fall. Men visst längtar jag tillbaka. Och visst skulle jag vilja åka. Särskilt nu när det har varit helgdag och festligheter. Och när jag läser andras bloggar om Chile. Och när jag pratar med folk i Chile, som Anna i söndags och Isidora igår. Men för tillfället vill jag bara åka dit och hälsa på en sväng. Och det går ju inte. En resa för oss tre går på cirka 25 000 kronor så det gäller ju att man kan vara borta ett tag och förhoppningsvis hyra ut lägenheten under tiden. Och än är jag inte redo för att åka ett längre tag. Det är inte bara att sätta sig på flyget. Det ska packas och städas, hyras ut, fixas skolor (Axel har skolplikt numera) och fixas boende på plats. Inget man gör i en handvändning. Så det dröjer nog ett (i mina ögon) tag innan vi åker nästa gång.

Hemmafruar

I Chile är väldigt många kvinnor hemmafruar. Endast 38 % av de chilenska kvinnorna jobbar utanför hemmet. I alla fall enligt statistiken. Det är klart att alla som jobbar svart med städning, strykning och barnpassning m.m. inte syns i den statistiken. Något jag reagerade på när vi var på Svenska skolan i Santiago var att de svenska kvinnorna i Chile inte heller jobbade. En del var helt enkelt "medföljande" och kunde i många fall inte språket eller var där för en kortare tid. Andra hade bott i landet i många, upp i mot 20, år och var gifta med chilenare. Alla var mycket högutbildade. Det fanns psykologer och jag vet inte allt. I regel hade de "nanas" som städade deras hem och passade deras barn. Och det behövs, det blir väldigt mycket mer städning i Chile p.g.a. att man går in i med skor, det blåser in damm hela tiden och att diskmaskiner är ovanliga. Vad jag mest minns att jag pratade med dessa kvinnor om var ögonbrynsplockning och benvaxning. Jag kan inte påstå att jag föraktade dem men jag kunde inte förstå dem. Jag förstår de "medföljande" kvinnorna som inte kunde få något jobb, ofta pluggade de spanska och vem tackar nej till 2 år i värmen i ett palats i Santiagos dyraste område och med barnen i snordyra privatskolor. Men de andra? De som pratade språket flytande efter många många år i landet men som max jobbade som lärare på Svenska skolan en dag i veckan eller med välgörenhet. Vofför gör di på detta viset? Några måste ju faktiskt ha jobbat. Jag vet att ordförande drev en smyckesbutik och Anna fick kontakt med sin nuvarande chef genom Svenska skolan.

Men, jag skäms nästan för att erkänna det här, i dag kan jag förstå dem. Det kanske fanns skäl att välja som de gjorde (glastak, sexistisk eller hierarkisk arbetsmiljö, svårigheter att få jobb som utlänning, usla löner), vad vet jag? Men det jag kan förstå idag är hur de, i en kultur som "tillåter" kvinnor att vara hemma med barnen, kunde välja att vara detta. Jag har aldrig tidigare kunnat förstå mig på de kvinnor som väljer bort (eller skjuter upp) karriär till fördel för barnen. Men nu gör jag det. Efter att varje dag lämna och hämta och skynda-skynda-skynda! så kan jag verkligen förstå att de som kan väljer bort den stressen. I fredags hämtade jag bara Andy vid halv fyra och vi tog god tid på oss hem och handlade frukt, gjorde ärende m.m. på vägen hem. Vi hade så gott om tid och jag mådde så bra så jag sjöng hela vägen. Frågan är om inte den känslan kan vara mera värd än en karriär. Sen finns det ju många frågor kvar att besvara; Är det okej att bara tänka på sig själv och inte på kvinnorna i allmänhet? Vad händer den dag han vill skilja sig för en yngre modell? Vad händer om man blir änka? Hur kul är det att be om pengar? Och när man tänker så krasst så inser jag att hemmafru nog inte är något för mig. Jag vill ändå ha kvar mitt oberoende. Men visst, hade jag fått erbjudande om att behålla kopplingen till arbetsmarknaden genom ett halvtidsjobb och också sluppit varit livegen på så sätt och ändå kunnat vara hemma när barnen slutat skolan. Ja, ett sådant erbjudande hade jag tagit.

Empanadas och anticuchos

Så här års när 18 september (Chiles nationaldag) närmare sig så vaknar lusten att återvända dit. Det har väl också att göra med att vi går mot mörkare tider medan våren börjar komma i Chile. Men det är något speciellt med 18, det är nästan som att man kan känna lukten av empanadas (piroger) och anticuchos (grillspett) i luften. Chilenare grillar väldigt mycket och ofta och en "asado" (grillfest) är nog den vanligaste slags sammankomsten i Chile. Den 18 september måste alla hushåll i Chile flagga med den chilenska flaggan. Gör man inte det så kan man få böter men om man får det skiljer sig från kommun till kommun; ju "blåare" kommun desto större risk. Man bör inte flagga förrän idag, den som flaggar den 11 september (Salvador Allendes dödsdag/Militärkuppen 1973) är Pinochet-anhängare. Förutom den stora flaggan är det också vanligt att huset dekoreras med band av små plastflaggor.

September är en blåsig månad och att flyga drake är vanligt. Barnen får drakar och gör drakar i skolan. Ofta är drakarna utformade som flaggan. Dessutom dansas det cueca, Chiles nationaldans och dricks chicha. Alla skolor har parader med dansuppvisningar och barnen är utklädda till huasos och huasas, chilenska cowboys/bönder.

Tack för mig!

Ett stort tack till alla som följt berättelsen om vårt halvår i Chile. Nu när vi är hemma igen (om än inte inflyttade) och tillbaka i rutinerna kan jag inte se att jag har så mycket mer att tillägga.

Därför vill jag framföra ett

-ligt TACK! Vi ses en annan gång.

P.S. Ett och annat inlägg kommer kanske så titta in nån gång...

Äntligen fredag!

Det var länge sedan jag hade den där fredagskänslan. Även om jag skrev på uppsatsen i Chile så var jag friare att disponera över min tid och mindre styrd av tider. Dessutom pendlade jag inte. Den här veckan har inte varit speciellt ansträngande, jag har åter-inskolat barnen på förskola och skola och därför inte haft så långa arbetsdagar. Men det har ändå varit ansträngande att börja jobba igen, att gå upp 6.30 på morgonen och att åka 1-2 timmar om dagen. Så nu känns det väldigt skönt att det är fredag. I kväll blir det ostpaj och vin och så fredagsmys med barnen. Dinosauriefilm, chips, Fanta och kinderägg är beställt Sen ligger en hel tom helg framför oss. Jag ska ligga kvar och dra mig, titta på TV med barnen, äta en lång och god frukost och förhoppningsvis träffa Ingrid om hon är frisk. Och Åsa?

TREVLIG HELG!

Rutiner

Nu börjar vi hitta rutiner i vardagen även om vi fortfarande bor hemma hos mamma och pappa. Visserligen varierar hämtning och lämning varje dag men det känns som vi börjar hitta rutinerna. Klockan ringer halv 7 och då går alla upp, utan min mamma som redan är uppe. Jag kär på mig och barnen och så går vi ner och äter av frukosten som som genom ett trollslag redan står på bordet. Idag lämnades Andy klockan 8 med bil och därifrån tar jag och Axel spårvagnen till hans skola. Från hans skola tog jag ytterligare en spårvagn och var på jobbet 8.30. När vi kommer hem är det mellanmål, något snabbt och enkelt som kan slängas fram med en gång. Sen är det lek fram till Bolibompa klockan 6. Under den här tiden försöker jag vara med barnen, inte plocka undan, tvätta eller hänga tvätt. Medan barnen tittar på Bolibompa lagar jag middag och städar undan lite. Klockan 7 är det middag. På så sätt kan man sitta kvar en stund vid matbordet, prata, dricka ett glas vin och umgås med barnen. Efter maten låter jag allt stå kvar på bordet för då ska pojkarna ska bada och läggas. Efter de har somnat kan jag i lugn och ro plocka undan efter middagen.

Möte med handledaren

I går hade jag ett (mycket kort) möte med min handledare Per. Han var väldigt förstående och sa att det var vanligt att man skriver på utan riktning och att jag inte skulle känna mig besviken eller misslyckad för det. Jag fick i uppdrag att skriva frågor till nästa gång. Inte skriva mer på uppsatsen utan istället ställa frågor till materialet. Vad är viktigt? Vad är intressant? Vad vill folk ha svar på gällande ämnet (tvistelösning under frihandelsavtal)? Om en vecka ska vi träffas igen och diskutera frågorna. Sen så ska vi ha tät kontakt så att jag blir färdig någon gång. Kändes bra. Fundera på frågorna under dagen och så ska jag skriva ner dem i morgon.

Tillbaka i vardagen

Nu börjar jag komma in i vardagen igen. Pojkarna har börjat på respektive skola och dagis och jag har träffat min handledare och varit på jobbet. Försöker ta det lite lugnt med Andys tid på dagis även om han tycker att det är väldigt "loligt" att vara där. I måndags var vi bara där och hälsade på, i går blev det 9-14 eftersom jag träffade min handledar Per och idag 8-14. I morgon blir det väl till 16. Axel älskar att vara tillbaka på sin skola (förskoleklass) och tycker det är rent bedrövligt att jag ska hämta honom redan klockan 3 idag igen. I går fick jag hämta honom redan kvart över 2 eftersom han skulle på hemspråksundervisning på Tyska skolan på gatan brevid. Det var bara han och en pojke till (som varit ensam under hela hösten) och en rar liten fröken. 80 minuters spanska i veckan blir det. Det blir nog jättebra, igår pratade de om kroppsdelarna. Axel kan de nog redan (utan hjärna som han hade lärt sig) men det är viktigt att de upprepas, det går snabbt att glömma annars även om jag försöker prata spanska med dem så mycket som möjligt.

Fortfarande kvar i overkligheten

Efter 4 och en halv dag i Sverige har vi fortfarande inte kommit in i verkligheten, varit lediga och haft mys, varit på lekplatsen, gått på stan. I går efter att ha tittat på film kom pojkarna iallafall i säng i hyfsad tid. Andy somnade strax efter 9 men Axel kunde inte sova utan låg och vände och vred på sig till efter 10. Stackarn, han är så angelägen om att komma in i rätt dygnsrytm för att kunna gå till skolan på måndag. Vädret är fortfarande fint och soligt fast SMHI hotat med regn både idag och igår. Hoppas att helgen också blir fin så man kan njuta av Hamburgsund. I morgon förmiddag ska vi dock till Sara, min lillasyster, på försenat födelsedagskalas. Hon fyllde 27 den 12 februari när pappa var i Italien och vi andra i Chile.

Första dagarna i Sverige

De första dagarna har bjudit på ett underbart vårväder. Sol och ganska kallt, inte en droppe regn och lite virvlande snöflingor. Tog en sväng på stan (Halmstad idag) och kände mig som en turist. Kanske beror det på att jag aldrig tidigare gått omkring själv i Halmstad, i Torslanda kändes allting nästan skrämmande vanligt, men jag kände mig mer främmande och bortkommen här än jag någonsin gjort i Viña del Mar eller för den delen i Santiago. Jag köpte en ny klocka, i liknande modell som den jag blev av med i Chile, strumpor, strumpbyxor och en ny almanacka. Började genast skriva in spännande saker i almanackan, tandläkaren för båda barnen, Axel till skolläkaren, Axel hemspråk... Och tjejfest hos Claire på lördag.

I Sverige igen

Så var man då tillbaka i Sverige igen. Ett Sverige där det snöar! Alla verkar rätt trötta på "vinter" och vill hellre ha vår än snö men mina barn var glada i alla fall. Efter två nätter hos mamma och pappa i Torslanda är vi nu hos barnens pappa Alejandro i Halmstad. Innan vi åkte hit hann vi med att träffa Ingrid, Tuomo, Johanna,Josefine och Leo i Torslanda samt hälsa på på Axels skola i Vasastan. Nu har Alejandro tagit med Axel och Andy till ett av deras absoluta favoritställen, Bibiloteket, och jag har lite tid att kolla mail etc. Sen i kväll vankas det riktig "svensk" pizza och i morgon räknar jag med lite egentid för att gå på HM och Åhléns (jag behöver en almanacka nu när jag nästan är tillbaka i verkligheten) m.m. Om ni har lust att nå mig så finns jag på mitt vanliga mobilnummer. Längtar efter er!

Pa vag hem

Som ni kanske forstar av avsaknaden av prickar sa sitter jag pa ett Internet-cafe och skriver. Min mamma sitter brevid och kommenterar nyheterna. Som att en hund blivit uppaten av en orm i Australien eller att det blaste 42 sekundmeter i Uddevalla. Jag hotar med att se till att inte komma med planet om hon inte OMEDELBART slutar beratta om vadret i Sverige. Jag kommer pa manga bra satt att inte bli paslappt pa planet; 1) supa mig redlos 2) skrika "Jag har en bomb" 3) ta pa mig en stor burka och vagra ga genom sakerhetskontrollen.

Anledningen till att vi sitter har och saknar prickar ar att allting ar avstangt i vart lilla grona hus, vi har varket tv, telefon eller Internet. I morgon klockan 9.00 pa morgonen ska vi aka. En granne (de med kylskapen) ska kora oss till flygplatsen. Allting utan det absolut nodvandigaste (korkskruv, en flaska vin, tallrickar) ar nedpackat. Alla saker star i ett horn av vardagsrummet i vantan pa att hamtas och maganiseras. Klockan 2 i morgon gar planet, klockan 6 pa sondagkvall ar tanken att vi ska vara hemma. Peppar, peppar! Vi ses!!!

I veckan

Mamma och pappa har bett mig blogga så att pappa har något att skriva ut och ta med till mormor nu i helgen. Annars känns det inte så angeläget att blogga om Chile nu när vi nästan är härifrån. Tankarna upptas mest av packning och logistik.

Fredagen började med gympa med "mijitorico" eller "pussgurkan" som mamma kallar honom. Hon anser att jag inte gillar honom för att han är Guds gåva till kvinnorna och inser det men jag tycker nog snarare att jag har svårt för honom för att han anser att han är Guds gåva till kvinnorna. Och för att han behöver en hel gympasal full med hemmafruar för att försöka mätta sitt omättliga ego. Nog om det, utmattad blev jag iallafall. Det har blivit dåligt med gympa denna veckan, "pussgurkan" var sjuk i måndags och i torsdags dök "idrottsläraren" inte upp.

Idag är det soligt och fint och det blir nog stranden, där har vi inte varit sen vi var i Isla Negra förra helgen. Sen kommer Daniela och hennes kompis Lorna (?) och hälsar på i helgen och på lördag ska Alejandros kusin Evelyn m.fl. ha avskedsfest för mig.

Ur veckans händelse kan nämnas att jag var och hälsade på Alejandros kusin (Evelyns syster) Yuvitza och lilla Florencia Fe på BB i onsdags. I går var vi på museum och sen på hantverksmarknad. I tisdags var vi i Botaniska trädgården hela dagen och hade en underbar dag i lugn och ro bland blommor och bin, hundar och ankor och en och annan zombie.

Telefontrassel

Jag var tvungen att säga upp telefonen/bredbandet/kabeltv en månad innan jag åker. Problemet var bara att den inte står i mitt namn utan i svärmors. När jag kontrakterade dem hade jag ännu inget ID-kort och därför var svärmor snäll och ställde upp. När jag skulle säga upp tjänsterna så funkade det inte. Svärmor var tvungen att ringa. Det hjälpte inte att jag sa att försäljerskan var medveten om att det var till mig frånj början, att det minsan hade gått bra att ge mig koden för att ringa till mobil och låta mig kontraktera ytterligare tjänster. Nej, inte ens att jag hotade med att inte betala räkningen hjälpte. Så till slut fick svärmor ringa. På henne tjatade de och tjatade, det gick minsan bra att flytta tjänsterna till en annan adress och varför tog inte hon över det? Till slut fick hon tillstånd att säga upp det men hon var tvungen att presentera sig på kontoret. Väl där började samma tjat om. Till slut fick hon i alla fall sagt upp allt med så gott som omdelelbar verkan, den 24 februari kommer de att stänga av både min telefon och min internet. Och kabeltvn men det spelar mig ingen roll.

Dagens piropo

Det vackraste jag sett på hela morgonen, jag lovar! Hela dagen. Nu försvinner du ur mitt synfält, älskling....

(Arbetare på bageriet i närheten)

Isla Negra

Återigen saxar jag ur mammas reseberättelse, denna gång från i lördags:

"Utrustade med kaffe, pannkakor, smörgåsar och drickor gav vi oss iväg mot Isla Negra, Pablo Nerudas sommarhem. Colectivo till stan, där vi fick reda på att bussarna bara gick från Valparaiso. Ny buss dit, och sen en långfärdsbuss. När vi närmade oss destinationen blev vi stående i kö, och eftersom vi började (vissa hade påbörjat lunchen redan på bussen) bli hungriga och badsugna, gick vi av i Quisco. Badstrand med bad tillåtet, det är inte många sådana här i närheten.

Efter ett par härliga timmar, gick klassificeringen på badstranden över från ”Knökfull” till outhärdlig, så då tog vi bussen vidare till Isla Negro. Det låg så vackert, och var ett fantastiskt vackert hus, med mängder av olika samlingar, precis som ”vinterhuset” i Valparaiso. Pablo Neruda ligger också begravd där, i en enkel grav med blommande Trift, strandpilt.

Mat i byn; fisk/Reineta), musselsoppa, kött, potatis och pommes frites. Lite väntan på buss hem, inga sittplatser! Men det löste sig efter en hållplats, byte i Valparaiso. Hade hunnit bli rätt kallt, klockan var nästan elva. En fantastisk dag."

På stranden

I går var vi på stranden i Maintencillo, så här skriver min mamma om det i sin reseberättelse:

Idag har vi varit på utflykt med Clementina. Egentligen ville hon att bara hon och jag skulle åka till Maintencillo, men vad skulle vi göra där ensamma, vi kan faktiskt inte prata med varandra. I alla fall kan jag inte prata med henne, min spanska är obefintlig, men många chilenare verkar inte förstå att man inte förstår utan pratar på ändå.

Nu har jag väl haft väldigt trt, jag träffar svensktalande chilenare precis överallt, på stranden, på marknaden, i colectivos. Igår när Axel och jag åkte från stan, var jag lite osäker på om vi var i rätt colectivo (det är jag i och för sig alltid för de kör så konstigt och olika vägar tror jag), men efter att ha pratat med Anna i telefon löste sig allt, för när chauffören hörde att jag talade svenska, visade det sig att han talade både svenska och norska.

Vi åkte buss till Maintencillo alla fem.Tanken var först att vi skulle sovit över. Clementina ville att vi skulle tälta, men buss o camping funkar inte för mig (särskilt inte med två barn). Och enligt Clementina var det fullbokat på övernattningsställen. Och skönt var det, för det var allt tillräckligt med en dag.

Vi hittade en fantastisk liten strand, med klippor utanför som skydd mot vågorna och att klättra på. Den kändes precis som svenska västkusten, fast lite mer sand. Och här är mer sol. När jag skriver att det är mulet eller dimmigt, är det i regel övergående, och här går de flesta ändå inte till stranden förrän efter lunch. Och lunch är tidigast klockan 2.

Det är väl delvis för att man gör allt senare här, men också för att solen är fruktansvärt starkt här. Barnen använder solskyddsfaktor 60, jag 30, och Janne som köpte Hawaian Tropik sololja fick acceptera att även de hade solskyddsfaktor 15.

Jag glömde Axels keps på bussen, så jag fick ta en promenad, och leta efter en ny. Hittade massa stånd med både playa-utensilier och lokalt konsthantverk (made in china?) Samt massa fisk-stånd, fast det är mest musslor av olika slag som säljs,

Åt lunch på en väldigt trevlig restaurant med en fantastisk havsutsikt, bara lite störd av alla dessa luftledningar som går härs och tvärs över hela landet.
Det var tavelutställning på restauranten, men vi hade inte nog med pengar med oss.

Maintencillo är väldigt fint. En riktigt typisk semesterby för lite mer välbeställt folk, med fina hus klättrandes efter bergssluttningen. Nåt att fundera över inför pensioneringen.

I´m sorryyyyyyyyyyyyyyyyyy!

För den som inte sett trailern till Samantha who? är den rubriken förståss inte särskilt rolig. Jag ber i alla fall omj ursäkt för att jag inte har skrivit på så länge. Med mamma här så blir det inte att man sitter vid datorn på samma sätt så det har helt enkelt inte blivit av att blogga sista veckan. Jag har förövrigt 144 olästa mail i inboxen på min hotmail-mail.

Pappa kom både härifrån och fram till Sverige utan några problem. Hans väska var dock på äventyr (alla 31 kilona) men kom fram eftermiddagen därpå, alla 10 kg alkoholhaltig dryck hel och kvar. De sista dagarna innan han åkte var vi mest på stranden samt att vi tog en tur till Valparaiso på fredag förmiddag. På fredag kväll/natt gick vi på strandpromenaden samt var och åt sushi. Jag tyckte det var fantastiskt gott som alltid, pappa åt det och mamma åt sig mätt på friterade jätteräkor.... Men nu har hon iallafall prövat sushi och det var verkligen inte dåligt!

Efter pappas avfärd har vi också varit på stranden en hel del. Mamma har lärt sig hitta bra själv och var t.e.x. och fick manikyr på eget bevåg här en dag. De senaste dagarna har vi varit ordentliga och gympat. Jag har gått på morgonen och mamma på eftermiddagen. Fast i morse kunde jag inte gå för jag hade inte strechat tillräckligt igår och det gjorde ont att gå och att sätta sig ner var nästan omöjligt... Men på måndag blir det nya tag.

I kväll har jag varit på babyshower, det är Alejandros kusin Yuvitza och hennes sambo Felipe som ska få en lite Florencia, bf 25 januari.

Så nu vet ni att jag lever i alla fall. En jättekram till er alla! Det ska bli roligt att se er snart och krama er på riktigt!

Vinprovning

Igår var mina föräldrar och jag på vinprovning. Vi ville inte hyra en bil eftersom vi skulle dricka vin och det kändes lite mycket att kontraktera en chaufför. Så vi tog bussen. Mitt på motorvägen blev vi avsläppta och vi var tvungna att gå över motorvägen för att komma till vingården. Sen fick vi gå genom hela vingården för att komma fram till huset. Vingården vi besökte, Emiliana, odlar bla. ekologiskt vin och det var väldigt intressant att se. Jag trodde att ekologisk odling bara handlade om att inte använda gifter men det visade sig vara mycket mer än så. De hade lamadjur som betade av alla löv på buskarna efter att druvorna var plockade, fasaner och höns som åt upp skalbaggar som kunde angripa druvorna samt olika blommor för att avleda insekternas uppmärksamhet från druvorna. Dessutom odlade de olivträd för att de skulle fånga upp gifterna som användes av vingårdarna runt omkring. Efter rundturen fick vi smaka på 4 olika viner, alla väldigt olika och två väldigt väldigt goda. Kvinnan som ledde provningen (bara för oss tre) var väldigt duktig och kunnig och pratade utmärkt engelska så det var väldigt väldigt roligt. Vi köpte med oss 6 flaskor vin innan vi promenerade tillbaka till motorvägen och pappa till slut lyckades stoppa en buss som tog oss tillbaka till Viña.

När vi kom till Viña stod Fernando och Carolina och väntade på oss och vi åkte hem och fikade (de var väldigt glada att få svenskt kaffe!) och de fick sina kebabkryddor som mamma och pappa hade haft med sig från Sverige.

På kvällen grillade vi, kotletter, korv och squash och åt med jättegod potatisgratäng.

Lillen och Lillan

Igår fick vi tillbaka Lillen, efter 2 och en halv månad. Han var en pytteliten valp när han försvann och nu är han hur stor som helst, och stark. Han och Lillan blev snart bästa kompisar och oskiljaktiga. I morse var jag ute och gick med dem, jag hade Lillen i koppel och så skuttade Lillan efter. När vi kom till utkanten av området släppte jag Lillen också och de höll sig alldeles i närheten av mig båda två.

Dagens piropo

Gudinna!

(Pojke i La Serena)

Hundar, hundar, hundar

I söndags när pappa nyss hade kommit och vi var på väg hem från Franco så kom det en tant och gav Axel en liten hund. Den lilla honhunden fick, naturligtvis, namnet Lillan. Hon är pytteliten och väldigt snäll. Jag hade ingen som helst lust att ha en hund till, eftersom vi snart måste åka hem och jag inte vet vad jag ska göra av den. Men Axel blev så lycklig och jag hade inte hjärta att säga nej.

i går när vi kom hem så hade det ringt en kvinna som hade hittat Lillen, som har varit borta i 2½ månad, och ville lämna tillbaka honom. Nu försöker jag få tag i henne igen för att gå och hämta Lillen också, som väl är stor nu.

På semester i La Serena (lördag och söndag)

På lördag morgon kvart i 8 kom en buss och hämtade oss och körde oss 10 mil norr ut längst med Panamericana. Där tog vi av mot kusten och körde en jordväg genom kaktusarna. Längst vägen såg vi vilda lamadjur och vilda åsnor. Till slut kom vi fram till fiskebyn där vi tog en båt ut till Pingvin-reservatet. Vi såg sjölejon och pingviner och pelikaner. Och så resans höjdpunkt: Delfiner! De hoppade längs båten och hade sig och det var helt fantastiskt!!! Sen åkte vi till en ö som heter Isla Damas för att bada. Efter en timme på stranden där åkte vi tillbaka, åt en sen lunch bestående av reineta, ris och sallad och påbörjade återresan mot La Serena/Coquimbo.


På söndagen åt vi en ganska torftig frukost på hotellet och checkade ut. Efter en sväng på stan i La Serena där mina föräldrar drack kaffe och barnen åt glass åkte vi till stranden i Coquimbo och badade. Där var nästan inga vågor och vattnet var ljummet och skönt (jmf. med Viña i alla fall) och vi badade (mest Axel och jag) jättelänge innan vi åt lunch (lasagne) vid 5-tiden i vanlig ordning. Sen körde vi (pappa) tillbaka till Viña del Mar och vi var hemma vid 11-tiden på kvällen. Trötta, nöjda och glada att vara hemma.

Dagens piropo (måndag)

(Hon/Ni) Lyser upp min morgon och hela min dag, ju!

På semester i La Serena (torsdag och fredag)

Nu är vi tillbaka igen efter fyra dagar i La Serena, 40 mil norr om Viña. Vi startade i torsdags och körde upp till stranden i Maintencillo där vi badade ett tag innan vi körde vidare mot Zapallar. I Zapallar (Chiles Marstrand) åt vi lunch(!) vid 6-tiden bestående av grillad fisk (reineta) och sallad för mig och mamma och kyckling och pommes frites för pappa och barnen. Efter lunchen körde vi vidare upp till Los Vilos där vi tog in på hotell över natten. Jag var trött och stannade på rummet och duschade mig och barnen medan mina föräldrar tog en snabb öl/glas vin i baren.
Efter frukosten åkte vi vidare och kom fram till La Serena lagom för lunch vid 2-tiden. Vi åt oss proppmätta av en underbar buffé på en restaurang på stranden och drack oss lite småsnurriga på den medföljande pisco souren. Efter lunch rullade vi ner på stranden där vi tillbringade eftermiddagen. Efter många turer genom stan och längst strandpromenaden fick vi till slut tag i en stuga vid stranden i Coquimbo. Sen skulle vi ta en tur till La Serena centrum men det blev mest att boka en utflykt till dagen därpå. Sen fick vi ta kvällsmat på McDonalds vid halv 10 och en tur till Jumbo för att köpa lite frukost (vi skulle åka innan frukosten serverades på hotellet) och färdkost efter utflykten. Vid 11 tiden var vi tillbaka vid stugan och fick packa inför lördagens utflykt.

PÅ SEMESTER!

Vi är på semester... (från semestern)

Dagens piropo

7!

(Högsta betyg i den chilenska betygsskalan)

Med mamma på plats

Mamma kom fram efter tre dygn och såg oförskämt fräsch ut. Hon ville inte alls vila som jag hade förväntat mig så efter lunch bestående av kyckling och ris med massa grönsaker till samt skaldjurspiroger till förrätt och fruktsallad med grädde i trädgården åkte vi till stranden. Eftermiddagen tillbringade vi med att bada och sola samt ta en liten tur till köpcentret. På kvällen grillade vi grillspett och satt ute i trädgård och njöt av vin och en ljummen kväll. I går var vi inne i stan, mamma köpte två par skor och både mamma och pappa köpte jeans. Efter lunch blev det att sola och bada i trädgården och på kvällen åt mamma och pappa pizza med barnen och hade mys medan jag var på födelsedagsfirande. Nu ska vi gå till marknaden.

Dagens piropo

Min mamma låter hälsa att även 55-åriga kvinnor minsann får "piropos". När hon var ute och gick på flygplatsen i Madrid kom två poliser gående och hälsade henne med ett: BUENAS tardes!

Nu är vi en riktig familj...

sa Axel, när även hans mormor kommit på plats. Mamma kom igår kvart över 10, bara en halvtimme försenad. Och två dygn förstås. Resan hade gått bra. Fort. följer. Nu ska vi äta lunch.

Vi ber alla om ursäkt Sara!

En av två är inte dåligt

Nu har min pappa kommit. Hans "nya" plan kom i utsatt tid och allt gick smidigt och vi var hemma här klockan 1 då vi åt lasagne som barnens snälla farmor hade lagat. Sen drack vi vin på (park)bänken och kaffe och glass och sen har han umgåtts med pojkarna och vi har hälsat på Franco och faster Gina med familj.

Mamma är fortfarande kvar i Madrid men hon har i alla fall plats till i kväll så hon åker om en dryg timma och väntas komma fram vid samma tid i morgon. Hon ville inte åka in till Madrid själv så hon har suttit på flygplatsen hela natten. Och ätit frukost på Mc Donalds enligt uppgift i mail. Stackars, stackars mamma. (Inte p.g.a. Mc Donalds alltså). Klockan 7 i morgon bitti blir det att åka till Santiago igen, hoppas verkligen att det blir sista gångenj på ett tag.

Vilken våg!

I dag var jag, Axel, Andy och Ambar på stranden en sväng på eftermiddagen. Vågorna kom allt högre upp och vi fick flytta oss gång på gång. När vi precis ska flytta sakerna igen kommer en jättevåg och väter ner handdukar, kepsar, Axels shorts m.m. Alla flyr upp längst upp på stranden och det blev inget mer bad.

Mina föräldar

Enligt uppgifter kommer min far till Santiagoi morgon klockan 9.40. Så det blir tur och retur till Santiago i morgon igen.

Min stackars mamma är fortfarande kvar i Madrid. Hon står på väntelistan för att få flyga till Chile men chansen att hon får komma i morgon är liten skriver hon. Kanske i övermorgon via Lima (Peru). Fy f**n!

Så kom de. Inte.

I går när jag var på tunnelbanan nästan framme hos Daniela så ringde mobilen. Det var svärmor som sa att mina föräldrar hade missat planet. Mamma hade ringt och pratat med Axel som hade översatt till sin farmor och sagt att de missat planet. Väl framme hos Daniela gick jag in på mailen för att se om jag fått mail från mamma. Det hade jag inte. Ringde till Axel som sa att mina föräldrar hade förlorat planet. På spanska betyder "perder" missa och förlora så han måste ha översatt det till perder till sin farmor och sen "felöversatt" tillbaka. Tack Gode Gud så var Alejandro on-line och kunde ringa till mamma i Madrid. Det visade sig att planet från Madrid kommit en timme sent och p.g.a. detta hade de missat planet från Madrid till Santiago. De hoppades på att kunna flyga dagen därpå. Jag bestämde mig för att återvända till Viña redan på kvällen. Det var lättare sagt än gjort. När jag kom till biljettluckan så sa det att biljetterna var slut. När jag såg riktigt desperat ut fick jag en biljett som någon lämnat tillbaka. Avgångstid 23.25. PÅ terminalen var det så mycket folk att man inte kunde gå. 23.20 kom bussen som skulle ha avgått till Viña del Mar 22.45... 23.45 lycklades jag äntligen komma på en buss och kom till Viña halv 2 på natten.

På morgonen fick jag ett meddelande från min mamma på min svenska mobil där det stod att de klockan halv 5 ska få svar på om de får ställa sig i kö för stand by hos Lan. Annars har Iberia platser på torsdag... Och min pappa ska bara vara här i 2 veckor!

Nu har de åkt

Nu har mina föräldrar påbörjat sin resa. Eller nja, så här var det: Kvart över 2, svensk tid fick jag mail från mamma om att de precis skulle åka, så här skrev hon " Nu åker vi. Hoppas jag. Klockan är 14.15 och Janne har naturligtvis inte kommit än. Jag hade väl helst suttit på flygplatsen nu, och väntat 1 timma på att gaten skulle öppna. Då hade jag ju haft tid att kolla om jag kan köpa parfym i Sverige och få den med mig ut från Madrid, nu får jag ju chansa." Klockan 14.23 kom detta "Fortfarande kvar. 14.25 ringer jag Janne och undrar var han är. Då är han på jobbet!!!!!!!!! Om jag får hjärtatack så får ni anklaga honom för mord."
Jag hoppas de har komit iväg nu, minns inte vilken tid planet skulle gå, känner jag min mamma rätt kommer de ha god tid på sig trots min pappa. Han och Alejandro är precis lika, man måste ljuga om tiden med en halvtimme för att kunna komma hyfsat i tid. Och detta kommer från mig som är ökänd för att alltid komma försent. Fast, jag vet att jag sagt det förut, här i Chile där punktlighet inte verkar anses som en dygd kommer jag alltid i tid, står gärna och väntar 5 minuter innan, lustigt.

Enligt min syster, Sara, som är hemma med 38 graders feber (stackare!) och därför inte kunde åka med och vinka av föräldrarna är de på väg till flygplatsen nu och planet ska inte avgå förrän 17.10 dvs. om två timmar.

Klockan 9.40 i morgon ska mina föräldrar komma till flygplatsen i Santiago, i eftermiddag åker jag till Santiago för att kunna hämta dem i morgon bitti. Hoppas vädret bättrar sig lite innan de kommer, de hade varit roligare att få ta emot dem med sol. Men vad jag har hört om Göteborgsvädret stämmer så är precis allt bättre. Eftermiddagarna brukar ju iallafall vara tillräckligt fina för att det ska gå och grilla och på söndagen tänkte jag att vi kunde åka till marknaden, det är så mycket folk på stranden på helgen. Så kanske det blir stranden på måndag, eller en utflykt till en vingård. På tisdag har jag en vän som fyller år som jag har lovat att fira så det kanske blir lagom att ge sig ut på resa på onsdagen.

Jordgubbsjakten

Jordgubbssäsongen i Chile är lång, 6 månader påstår min kompis Claire (att jag har sagt?). Men jordgubbarna är bäst och lättast att få tag i på försommaren. Nu är det sommar och de är inte lika fina. Och inte lika lätta att få tag i. Det fick jag erfara igår och i morse. Barnen skulle nämligen göra fruktspett på förskolan (som Axel kallar "jardín" även när han pratar svenska) och Axel och Andy hade fått i uppdrag att ta med sig jordgubbar. Hos den flirtige handlare på hörnet fanns det inga, de hade åkt i väg för att köpa. Hos diversehandeln brevid fanns inga, de har ett ganska dåligt utval av frukt och grönsaker (med chilenska mått, hade Ankargatanslivs i Majorna haft ett sånt utbud hade jag svimmat av lycka, där får man vara glad om det finns en tomat), och hos Don Braulio fanns det inga, de skulle få först i morgon. Nu krävdes det att jag tog till det tunga artilleriet och gå bort till "La Copa", vattentornet, där det finns fullt av fruktaffärer, köttaffärer m.m. som i 50-talets Sverige ungefär. I den första affären fanns inga, i den andra affären fanns inga, i den tredje affären fanns inga. Men i den fjärde affären fick jag napp, en enda ynklig låda fanns det som nästan tömdes då hon plockade ut ett kilo hyfsade jordgubbar till mig. För 8 kronor... Axel blev väldigt glad när jag kom till förskolan (den ligger precis på andra sidan gatan här) och lämnade jordgubbarna så det var absolut värt en liten promenad.

En timme senare dyker svärmor upp. Med jordgubbar! Hon har också lyckats få tag i det. Men hennes var finare, de går barnen äta till mellanmål när de kommer hem.

På äventyr

I dag har jag varit och promenerat längs med stranden mellan Reñaca och Con Con, två samhällen här i närheten. Jag önskar verkligen att jag hade haft kamera med mig för det var så otroligt vackert. Alldeles turkost vatten och massa sjölejon på klipporna utanför. Efter mycket promenerade kom jag till en liten strand i en vik som låg mer skyddat så dit tror jag vi ska åka med barnen en dag (det går buss!). Eller vad tror du mamma? Det har varit mulet hela dagen trots att jag var säker på att det skulle spricka upp. När jag kom hem och hade lämnat stranden bakom mig, ja då tittar naturligtvis solen fram.

Nu kommer mina föräldrar i övermorgon. Allt är klart för deras ankomst, tror jag. Kaffekokare, kaffe, vin och vinglas inköpa liksom mjölk, kolesterolfritt smör, ägg och galgar. Min säng är uppställd i vardagsrummet och bäddad och i sovrummet står sängen nybäddad och väntar på dem. I morgon åker jag till Santiago för att dansa salsa och sova hos Daniela för att kunna hämta dem 20 i 10 på morgonen. Det ska bli så roligt att ha dem här!

Dagens piropo

Vad bra att dina föräldarar ska komma, för att lära känna svärföräldrarna!

(Patricio den dag jag träffade honom)

Byråkrati

Mina barn är chilenska medborgare. Sedan i somras har de dubbelt medborgarskap. Det gör väl egentligen varken till eller från, chilenska pass var väl lite billigare än att söka uppehållstillstånd. Hur som helst, hittills har Andy inte haft något chilensk personnummer och bara ett chilenskt resedokument istället för pass. I dag fick jag äntligen tummen ur och tog mig ner till "Registro Civil" för att skaffa Andy ett personnummer och skriva in barnen i "familjeboken" som alla par får här när de gifter sig. Jag fick sitta och vänta i 2 timmar. Mittemot mig satt en peruanska eller bolivianska med en nyfödd bebis i famnen. När det äntligen blev hennes tur fick hon höra att hon inte kunde skriva in flickan utan att pappan var med och fick gå därifrån. På stilletklackar. Nåja, tillslut blev det min tur och utan några som helst problem fick jag födelseattester till båda barnen (nåja, som för allt annat här i Chile så fick jag betala för dem) MED personnummer till Andy. Så nu kan jag söka pass till honom. Att få barnen inskrivna i boken var svårare. Det enda som krävs är att någon, för hand, skriver in barnets namn, personnummer och födelsedata i boken och sätter en stämpel i den. Men eftersom pojkarna är inskrivna i Sverige så är de enligt något register inskrivna i Santiago. Vilket innebär att deras namn måste skrivas in i boken i Santiago. Därför ska de skicka boken till Santiago så att nån kan skriva in dem där och stämpla den och så skicka den tillbaka. Om 15-20 dagar kan jag hämta den. Och den fyller inte ens någon funktion!

Veckans djur nr. vet inte

I går hade vi kor och kalvar utanför vårt fönster. Det finns inte på bild men sen gick de förbi alldeles utanför vår trädgård när vi var på väg till pojkarnas farmor.

En pojke gick förbi utanför med en skokartong med tre små svarta valpar i. De var tre veckor och alldeles bedårande. Axel började naturligtvis gråta för att ha inte fick någon. Han ville genast lämna tillbaka stackars Mickey och sa att han var ful, att det inte var vår hund, etc. Alejandro säger att Axel tror att allt är engångsartiklar men jag förstår honom. Mickey ÄR inte vår hund. Han är jättesnäll och trevlig och det är trevligt att få ha en hund här men jag känner inte alls någon kärlek eller vad man ska kalla det (cariño dvs. ömhet hade jag sagt på spanska) för honom. Inte som för King Kong.

Översättning

Min hyresvärd var tydligen nöjd med min översättning för igår kom han med 4 sidor till som han ville ha översatt. Själv begrepp jag inte vad det stod, varken i det engelska "originalet" (som är en ganska dålig översättning från något annat språk, ev. tyska) eller i min spanska översättning. Denna gången var det "bara" 4 sidor, det var lite mera vanlig text mellan alla tekniska termer så lite lite lättare går det kanske detta gången. Dessutom har jag ju numera ett bra lexikon (http://diccionario.reverso.net/ingles-espanol/) så förhoppningsvis ska jag klara av det under dagen innan barnen ska hämtas. Mickey ligger på mattan brevid mig och låtsas sova. Han har snabbt lärt sig att här bor det vekhjärtade personer som är beredda att släppa in honom i huset om han gör sig riktigt söt-ungefär som katten i Shrek 2. Fast utan svärd. Efter några fina dagar så var det mulet igår och idag är det ännu sämre, regnet/fukten hänger i luften. Fast i morgon skulle det tydligen bli bättre. Som jag sa till min granne, David, så behöver jag inte Santiagos outhärdliga värme men lite mer sommar hade inte skadat.
Sen kom solen och Mickey hittade en strimma att sova i, så som hundar gör.

Dagens piropo (lördag)

Fick faktiskt nästan inga kommentarer alls under lördagen. Vet inte om det är dags att slänga min gröna klänning eller om det har kommit så många turister att en gammal 2-barnsmorsa inte är intressant längre. En rolig sak var när vi gick från marknaden och en man ropade Que maravilla! ("Vilket underverk!") och en av försäljarna som just gick förbi snabbt svarade "Tack!".

Dagens gulligaste var en ung skateboardkille vid Mc Donalds. Vi gick över gatan och Andy tappade sin keps, det var mycket trafik och jag kunde inte annat göra än att hålla fast Andy och se kepsen bli överkörd. "Vänta" sa skatekillen till mig, gick ut i gatan, stoppade trafiken och plockade upp Andys keps.

"Mi gusta la rusia!" ("Jag gillar den ljusa!" )från en kille som gick förbi i Valparaiso när vi var på väg ut får väl bli dagens piropo.

Lördag

Franco hjälpte mig till slut att skruva av ventilen till bassängen. Dessutom satte han upp nätet (insynsskydd) runt trädgården ordentligt. Det blev så bra att jag som en äkta svensk tvingade barnen att äta frukost ute på lördag förmiddag. Efter att ha ätit frukost i kimono tog jag på mig bikini och plaskade lite i bassängen. Sen gick vi till marknaden och köpte tomater (1,30 kg), gurka (1,30 st), meloner (3 för 13 kronor) nektariner (4 kr/kg) bananer, vindruvor och jordgubbar (10 kr/kg). Barnen hade sett någon reklam för senaste leksaken från Mc Donalds så vi tog bussen ner till stan, gick en sväng på strandpromenaden och sen till McDonalds på San Martin, ett av få ställen här i Viña där jag och Andy smälter bättre in än Axel. Sen gick vi till lekplatsen samt tittade på flyguppvisning över stranden (Chile är inte så inne på det här med miljö...) När flygplanen hade ritat klart sina hjärtan och stjärnor gick vi ner till (den fullsmockade) stranden. Och badade tänkte jag säga men det gjorde knappt ens Axel. Det var nämligen ISKALLT i vattnet, inte alls som i torsdags då det var riktigt ljummet för att vara Viña. På stranden träffade vi Pedro, Tamara och lilla Sofia och satt med dem ett slag. Eller rättare sagt, de satt under parasollet medan jag och pojkarna låg i solen alternativt badade, alternativt byggde en sandvulkan.

Dagens piropo

Jag har faktiskt ingen bra "piropo" att komma med i dag fast jag både var på marknaden och stranden i går. Det bästa jag fick från marknaden var "Que linda!" (Vad vacker) och på stranden hörde jag inga kommentarer alls från någon. Jag såg en jättesnygg (blond) tjej å förbi och ingen kommenterade alls. Det kanske är förbjudet på stranden? Däremot fick jag en artikel från Alexis i Spanien från en chilensk tidning där det stod att alla byggnadsarbetare i Chile kunde få deltaga i en piropo-tävling. Den som skickar in den bästa piropon vinner en veckas semester på stranden m.m. För att uppmuntra byggnadsarbetarna (som om det skulle behövas) så skall 20 snygga tjejer skickas runt på byggnadsarbetsplatserna.

När jag gick förbi en byggnadsarbetsplats i Santiago för ett tag sen fick jag höra denna piropo:

"Hit med en tumstock för att mäta denna bomb, 90-60-90!"

På stranden

Vi var på stranden i går eftermiddag, eller kväll kanske, vi var inte tillbaka förrän kvart över 8. Solen är så stark så de rekommenderar inte att man är ute mellan 11 och 4. Så vi åkte vid 4, denna gången tog vi vägen om apoteket och inhandlade solskyddsfaktor 60. Att använda solskyddsfaktor 8 är som att ha sex med en söndrig kondom stod det att läsa i Cosmopolitan Sydamerika. Det var precis hur mycket folk som helst på stranden. Och då ska man tänka att de flesta inte har semester förrän i februari. Vi låg i och för sig alldeles vid köpcentret för det är där bussen stannar närmast stranden men så långt det gick att se var det precis lika mycket folk överallt. Det är så trångt mellan sällskapen att glassförsäljare och övriga omöjligt kan gå utan att trampa på någons handduk. Nedre halva av stranden är dock helt tom eftersom det rätt som det är kommer en jättevåg som når flera meter högre än de vanliga vågorna. Som vanligt rådde badförbud, det gör det nog ständigt. Det innebär inte att folk inte badar men eftersom det råder badförbud, och är ganska kallt och chilenare i allmänhet inte kan simma så står de i jämna rader på stranden och kanske 10, 20 meter ut och låter sig översköljas av vågorna. De gäller att stå på rätt ställe och låta sig lyftas av vågorna, annars ramlar man, som jag. När vi var på stranden sist i Reñaca som är lite "finare" så var det fullt med badvakter. Men här på den lite "folkligare" stranden finns inga badvakter, bara någon som åker fram och tillbaka på vattenscooter och markerar hur långt ut man får simma/gå. Jag hade gärna tagit kort från stranden och visat men vågar inte ta med mig kameran p.g.a. stöldrisken. Det är svårt nog att hålla koll på 3 barn på olika ställen (Allison var också med) utan att kolla grejerna stup i kvarten. När vi var på stranden 2001 var de två holländska (?) turister som blev bestulna på pass, flygbiljetter, pengar och allting... Andy verkade ha blivit skrämd efter sitt galna badande när Salvador, Samuel och Anna var med för han stod mest vid strandkanten och höll mig i handen och sprang upp långt innan vågen kom. Skönt. Lite respekt för havet är bra.

Mickey

Jag tar tillbaka att Mickey inte lyssnar till något namn. Han kommer snällt när man ropar. Dessutom bits han inte, kissar inte inne och det krävs bara att man kastar en blick på honom så går han ut. Inte rymmer han heller trots att hans mamma bara finns några hus bort. När jag var ute och slängde soporna så gick han med mig, fram och tillbaka utan att jag sa ett ord. Hur snäll som helst. Kanske skulle man ha gjort samma med barnen? Tagit några som redan var uppfostrade? Finns det sådana?

Vad är de när man behöver dem?

För det mesta går det rätt bra att bo själv men då och då så råkar man ut för något som kräver mer (fysisk) styrka än man besitter. En dag var det korken till saften som satt så hårt att jag till slut fick be en granne om hjälp. Och nu är det tömningsventilen till bassängen. Jag har tömt bassängen och tänkte överraska pojkarna med en bassäng full av rent vatten när de kommer hem från dagis. Men jag kan inte lyckas skruva bort slangen så om jag syller på vatten så kommer det bara tömmas. Det brukar alltid stå massa pojkar och hänga utanför mitt hus så jag tänkte att man kunde ju be någon av dem. Men naturligtvis är det helt tomt utanför och de syns inte till någon annanstans heller. Jag ringde Franco för att be om hans hjälp men antingen så sov han eller då vägrade han svara av rädsla för att det skulle vara tía Adela. Var är de när man behöver dem?

Varmt!

Nu är det så varmt så jag orkar inte skriva. Egentligen är det väl inte så där jätte jättevarmt, mellan 25 och 30 grader antar jag men det är tillräckligt för att min hjärna inte ska fungera. Igår var vi på stranden. Tänkte skriva om det men det får bli senare.