Gamla vänner, och nya.

Något som känns extra roligt med att åka till Chile är att jag ska få träffa så många vänner. Dels har jag mina chilenska vänner och släktingar och dels har jag min vän Anna. Det ska verkligen bli roligt att träffas igen. Och även barnen ser fram emot att träffas. Den senaste tiden har jag också fått nya vänner på distans som jag verkligen ser fram emot att träffa. Jag känner mig verkligen redan förankrad i Santiago när jag tänker på alla planerade träffar. Längtar verkligen efter att umgås med Cecilia, ta ett glas vin med Josefine och kanske träffa Rebecca i Valparaiso. Förhoppningsvis är både Sofie och Nadia kvar när jag kommer ner också. Vad sägs om en riktig tjejfest hos mig? Har jag glömt någon? Välkommen du också!

Vaga planer

Det finns tydligen människor som läser den här bloggen så för er skull så får jag väl försöka få ihop ett inlägg.

Som för så många andra så ser det mörkt ut för mig vad det gäller arbete just nu. Jag hankar mig fram på timmar här och där. Inte idealiskt när man har två barn att ta hand om. Nu har jag fått ett (halvt om halvt) erbjudande om att jobba i Chile. Som säljare. Jag är ingen säljare. Jag hatar att ringa till folk jag inte känner. Men nöden har ingen lag. Eftersom det är en svenskt företag som erbjudandet kommer ifrån så kan man ju anta att även en dålig grundlön går att leva på i Chile.

Patricio saknar sin dotter och vill åka tillbaka. Dessutom är det jobbigt för honom i Sverige, han kan inte språket och umgås bara med oss. Han stannar så länge han har jobb men det handlar bara om veckor, eller dagar, nu.

Tanken är att han ska åka till Chile, ta hand om Isidora, och skaffa jobb, bostad och skriva in barnen i skolor/förskolor. Sen kan vi komma efter och allt ska vara fixat och klart. Bara att hålla tummarna för att det ekonomiska läget där är bättre. (vilket det inte verkar vara...)

Studier

Pratade med barnens farbror i går. Efter att ha läst ett år på universitetet 2007 med tvivelaktiga resultat tvingades han hoppa av eftersom hans stipendium krävde, om inte goda, så iallafall godkända resultat. Nu får han dock en andra chans, i mars börjar han studera till Miljöingenjör på ett annat universitet. Han får återigen fullt stipendium/studiemedel. Detta studiemedel ger honom betalda studier, lunchpengar, pengar att köpa böcker för samt, tror jag, lite extra som kanske betalar bussen till skolan eller så. Några pengar att leva för är det inte tal om. Ändå bor faktiskt inte alla chilenska studenter hemma, många bor i studentrum under tiden de studerar eftersom de flyttar till annan ord för att studera. Annars är det vanligt att bo hemma tills man gifter sig i Chile, precis som Nadia skriver. Och barnens farbror bor också hemma, barnens farmor skulle inte ha en chans att betala hans studier, de kostar i regel mer än hennes månadslön.

Även om han skulle behöva ett extrajobb för att hjälpa sin mamma ekonomiskt är det viktigt att de här stipendierna/studiemedlen finns. Annars är det de rikas barn som går raka vägen till högre utbildning via privatskolor, privatlärare och "preuniversitarios", ett år långa kurser som förbereder studenterna för högskoleprovet. Tack vara dessa studiemedel har iallafall alla en chans!

Andar pato

(Pato betyder anka)

Andar pato är ett chilenskt (?) uttryck som betyder att vara pank. Det används flitigt i TV-reklam så här års för att sälja in krediter m.m. Anledningen är nämligen att inte bara sommar och semester gräva djupa hål i chilenarnas ekonomi utan också skolstarten. I Chile börjar skolan sista veckan i februari eller första veckan i mars beroende på skola. Och det är en dyr historia. Alla barn i Chile har skoluniform och eftersom de flesta barn växer så det knakar över sommaren så måste ny uniform införskaffas i februari. Förutom uniform så ska det vara en "gymnastik-uniform" och skor både svarta skolskor och gymnastikskor. Dessutom så måste eleverna köpa allt material från böcker till toapapper till modellera.

Ingen bostadsbrist

Till skillnad från Sverige (i alla fall) Göteborg så är det ingen bostadsbrist i Chile. Mer om detta ämne går att läsa här (Tack Nadia!). Det är inte särskilt vanligt att hyra en lägenhet i Chile såsom här, i alla fall inte av ett bostadsbolag. Det allra flesta äger själva sina bostäder, även lägenheter ägs som hus, inte som bostadsrätter. Eftersom det är så vanligt att man äger hus och lägenheter (och på grund av de bostadssubventioner som finns) så är det vanligt att privatpersoner hyr ut bostäder. En annan skillnad från Sverige är att det (på grund av detta) är vanligt att hyra hus. Ett hus går att hyra från cirka 1000 kronor (jag betalade 1200 för mitt) upp till vilka summor som helst. Ett riktigt stort fint hus med pool och allt går utmärkt att hyra för 5000 kr/månad. För 2000 kronor kan man hyra ett okej hus i Santiago till en hel familj. Men då ska man naturligtvis tänka på att minimilönen i Chile är lika mycket.

Det vanligaste i Chile är att hyra på bestämd tid. Istället för att hyra tillsvidare med uppsägningstid så hyr man för (t.ex.) ett år och skriver sen nytt kontrakt. Kontrakt skrivs på av Notarius Publicus för att vara giltiga Inget pacta sunt servanda (avtal ska hållas) där inte.

I Sverige kan man ju få bostadsbidrag, det kan man i Chile också fast på ett helt annat sätt. Eftersom många i Sverige hyr så är ju bostadsbidrag ett hyresbidrag som man får per månad. I Chile förväntas man äga sin egen bostad och inte ha så höga månadskostnader. Deras bostadsbidrag är därför ett engångsbelopp som man kan få för att köpa bostad. Alla har rätt till någon form av bidrag men för att ha rätt till högsta bidraget (cirka 165 000 SEK) ska man gärna vara fattig, arbetslös och ha låg utbildning samt vara ensamstående förälder. Att ljuga sig till ovanstående kan också funka.

Stön

Över frukostkaffe i morse så sa jag till Patricio att jag gärna hade varit i Chile. När jag tänker tanke att vara i Chile så känns det jättebra, lugn och ro. Om jag däremot tänker på att resa till Chile så får jag panik. Och då snackar vi inte flygrädsla eller ens 24 timmar med två uttråkade små pojkar. Vi snackar mer resa som process, förberedelse. Jag får lika ont i magen av att tänka på att mentalt förbereda mig för resan som av att faktiskt ställa mig och börja flyttstäda eller packa. Jag hade velat sövas ner till jag kunde vakna upp i Chile, utan att behöva prata med skolpersonal eller packa ett endaste plagg däremellan. Jag vill bara lägga benen på ryggen och springa när jag tänker på allt som ska göras.

Isidora

Pojkvännen har en dotter. En 2½ år gammal lite terrorist (Prinsessan Alcaida) som har bott med sin mamma det senaste året. Nu tycker mamman att den "barnkrubba" där Isidora går är för dyr, den kostar drygt 1600 i månaden + lika mycket till i året i inskrivningsavgift och det ska betalas innan hon börjar i mars. De höga barnomsorgspriserna i Chile är naturligtvis ett stort problem. Eftersom en dagisavgift kostar lika mycket som en minimilön så har många kvinnor inte råd att arbeta, i alla fall inte de som inte har en mamma eller svärmor att lämna sina barn hos. Ofta är det billigare att anställa en "nana" än att lämna barn på dagis. När barnet blir lite större och inte använder blöjor finns det billigare och till och med gratis alternativ. Vissa av dessa kommunala förskolor (som drivs av JUNGI) är jättebra medan andra inte är det.

Hur som helst, Patricio sa att han kunde ta hand om sin dotter på dagarna om hon fick komma och bo hos honom. Och till min stora förvåning så verkar det som om mamman går med på denna lösning. Hon börjar jobba om cirka en månad så nu måste pojkvännen åka hem till Chile.
Cést la vie!

Resa?

Vi planerar att åka till Chile. Igen. Mest planerar Andy som varje kväll säger; ska vi resa nu? I förrgår ville han vara i Chile i 8 minuter och igår skulle han stanna i 8 dagar. Igår tänkte han och Patricio åka själva för att jag och Axel inte var med på att åka efter middagen. Med tanke på kylan i morse och det prospekt jag håller på med på jobbet så ångrar jag nu att jag inte packade och åkte med.

Jag vill gärna planera saker i god tid (nu skrattar min mamma högt och håller inte alls med, hon anser inte att jag planerar något i mitt liv) och vara helt inriktat på en sån stor sak. Men å andra sidan kan det lätt bli lite ingenting-tid när man har bestämt sig för att åka någonstans. Ungefär som när man slutar bädda sängen för att man ändå ska flytta snart så blir allt meningslöst när man snart ska åka. Även om snart är om ett halvår. Så det är kanske därför jag aldrig planerar saker. Vem vet? Kanske packar vi väskorna efter middagen i kväll och sticker. Fast jag vill nog gärna bli lite friskare först.