Kramar och sånt

Läste för ett tag sen en ganska så fåning insändare i Metro. Den handlade om att det var så svårt att hälsa på någon i Sverige. Första gången ska man skaka hand lite menlöst och formellt och därefter så ska man tvunget kramas, oaktat att man inte känner varandra närmare, menade skribenten. Annat är det i Frankrike (och resten av den ”pussande” världen, om jag förstod henne rätt), fortsatte hon. Där är det nämligen så käckt och man pussar på kind när man ses och inte behöver man kramas eller fundera på hur hälsning ska gå till. Det är möjligt att detta stämmer i Frankrike. I Chile är det dock inte så. I Chile hälsar man genom en puss på kinden. Till skillnad från t.ex. Spanjorerna som hälsar med två. Detta leder alltid till lustiga situationer när en chilenare ska hälsa på en spanjor, både vill ju gärna anpassa sig efter den andra så det slutar i regel med att spanjoren ger en puss och chilenaren två. Detta är bara när det är kvinnor inblandade som det pussas, två män hälsar (nästan) alltid på varandra genom att skaka hand. Hur som helst, saken är den att i Chile är ”problem” precis det samma som här i Sverige. Den normala hälsningen är alltså, för en kvinna, med en puss på kinden. Men första gången man träffar någon så kan de hända att man hälsar med ett handslag (särskilt som utlänning blir man bemött så, tror jag) kanske följt av en puss. Enligt min uppfattning är det ofta medelålders män som presenterar sig genom att ta i hand. Nästa gång man träffas så kan man ju tänka sig att ”hälsningsproblemen” är lösa och det nu bara är att få till den där kindpussen som gäller. Men så enkelt är det inte, för nu ska det KRAMAS! Japp, ni läste rätt. Precis som i Sverige gäller det att man i regel kramar en person man känner när man träffas, bara det att man pussas OCKSÅ. Så då står man där med samma ”dilemma” som i Sverige; kram och kindpuss eller bara kindpuss? Tänk så svårt livet kan vara, Metroinsändar-skrivare.

Och varför skriver jag nu allt detta? Jo, för att jag kom att tänka på att det är mycket mer självklart att krama en kvinnlig vän eller bekant som man möter än en manlig. När man (nu är vi alltså tillbaka till Sverige igen men det har egentligen ingen betydelse) träffar en man som man inte är släkt med eller väldigt god vän med så blir det alltid lite konstlat det där med kramarna. Kramas eller inte? Och så känns det fånigt att sträcka fram handen till Herr X när man precis kramat Fru X. Ända undantaget är Ms pappa; jag känner mig alltid tvungen att krama Ms mamma när vi träffas efter att ha fått en kram av pappan. Dagens I-landsproblem?