Jag har börjat läsa spanska igen. Det är bara två poängs fonetik (3 poäng fonologi enligt nya systemet) men det känns som en början. Det är roligt att vara tillbaka i språkträsket igen. Jag har tänkt att den här kursen ska följas av åtminstone en 10 poängs (15 hp) distanskurs till. Jag vet egentligen inte vad jag ska ha min spanska till. Jag ska INTE bli spanskalärare och för att kunna prata som folk i Chile är et naturligtvis bättre att vistas i landet än att plugga på universitetet i Sverige.
Saken är väl den att jag vill tala (så nära) perfekt spanska (man kan komma). Jag vill tala riktigt bra, både uttalsmässigt, grammatiskt och i val av ord eller vad man ska kalla det. Men jag vill inte bara kunna prata som folk på gatan. Jag vill kunna historia bakom, veta varifrån ett ord kommer och varför det stavas som det gör. Om jag ska säga "fel" som chilenarna gör vill jag i alla fall veta vad det heter på riktigt och inte bara tro att flintskallig faktiskt heter "pelao" eller att man hälsa God dag istället för Goda dagar! Jag säger gärna "fel" bara jag vet vad som är "rätt". Jag tror att en del av ens egna fel (inte chilenska "avarter" som nämns ovan) är lättare att komma till rätta med när man studerar spanska som främmande språk där lärarna är där för att korrigera en än det är i ett land där spanska talas där folk bara a) tycker man är duktig som kan språket eller b) accepterar alla fel eftersom man är utlänning.
Sen vill jag gärna ha papper på att jag faktiskt pratar spanska också, ett betyg är ju aldrig fel.
Fonetik är intressant om än urtråkigt. Jag är medveten om att jag låter som en utlänning när jag pratar spanska. Jag har alltid hävdat att det är för att jag inte velat ta över Alejandros sätt att prata utan att jag föredrar attlåta utlänning framför WT. Men den förklaringen håller inte riktigt. Eller, det går att uttala ljud korrekt på spanska utan att få någon direkt dialekt eller sociolekt. Fast jag står fortfarande fast vid ovanstående. Nu börjar jag dock inse vad det är som gör att jag låter som (d) en utlänning (jag är); jag hade noll koll hur ljud ska uttalas i spanska och har, med undantag av de mest uppenbara som u och y, uttalat nästan alla bokstäver som på svenska. Nu är jag verkligen sugen på att lära mig prata med mindre brytning, men hur gå tillväga? Läraren föreslår att man ska spela in sig själv och lyssna på men jag skulle föredra att härma någon som hos en talpedagog. Jag får väl låna mammas grundkurs i spanska och bara koncentrera mig på uttalet, om den hade varit på chilensk spanska vill säga... Jag orkar inte lyssna på nåt läspande. Finns inga av Isabel Allendes böcker som ljudbok? Klart värt att undersöka.
P.S. En bok av Isabel Allende, Inez alma mia, finns faktiskt som ljudbok på Stadsbibloteket. Vet dock inget om nationaliteten på den som har läst in den, förutom att det inte är författarinnan själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Att spela in sig själv på band är säkert bra då man får en möjlighet (som man aldrig har annars) att i detalj lyssna till sitt eget uttal och på så sätt hitta fel. Fast det verkar lite jobbigt.
När jag pluggade italienska lånade jag en massa italienska filmer och upprepade allt de sa. Det funkar faktiskt, mitt uttal blev mycket bättre. Och filmer från spanskspråkiga länder går ju att få tag på här också.
Tack för tipset!
Hej Anna! Hittade till din blogg via Nadias. Är lite knäpp på så sätt att jag tycker att fonetik är jättekul! Pluggade 40 hp för ett par år sedan och har saknat spanskan sedan dess. Ett bra sätt att få rätt uttal är (förutom det du och Nadia skrev) är att lyssna på musik och att sjunga. Det har hjälpt mig mycket i mitt uttal. I Bolivia trodde en del att jag kom från Spanien och det var inte så lyckat alla gånger men kul att höra iaf. Salu2, Pumita
Skicka en kommentar