I Chile är väldigt många kvinnor hemmafruar. Endast 38 % av de chilenska kvinnorna jobbar utanför hemmet. I alla fall enligt statistiken. Det är klart att alla som jobbar svart med städning, strykning och barnpassning m.m. inte syns i den statistiken. Något jag reagerade på när vi var på Svenska skolan i Santiago var att de svenska kvinnorna i Chile inte heller jobbade. En del var helt enkelt "medföljande" och kunde i många fall inte språket eller var där för en kortare tid. Andra hade bott i landet i många, upp i mot 20, år och var gifta med chilenare. Alla var mycket högutbildade. Det fanns psykologer och jag vet inte allt. I regel hade de "nanas" som städade deras hem och passade deras barn. Och det behövs, det blir väldigt mycket mer städning i Chile p.g.a. att man går in i med skor, det blåser in damm hela tiden och att diskmaskiner är ovanliga. Vad jag mest minns att jag pratade med dessa kvinnor om var ögonbrynsplockning och benvaxning. Jag kan inte påstå att jag föraktade dem men jag kunde inte förstå dem. Jag förstår de "medföljande" kvinnorna som inte kunde få något jobb, ofta pluggade de spanska och vem tackar nej till 2 år i värmen i ett palats i Santiagos dyraste område och med barnen i snordyra privatskolor. Men de andra? De som pratade språket flytande efter många många år i landet men som max jobbade som lärare på Svenska skolan en dag i veckan eller med välgörenhet. Vofför gör di på detta viset? Några måste ju faktiskt ha jobbat. Jag vet att ordförande drev en smyckesbutik och Anna fick kontakt med sin nuvarande chef genom Svenska skolan.
Men, jag skäms nästan för att erkänna det här, i dag kan jag förstå dem. Det kanske fanns skäl att välja som de gjorde (glastak, sexistisk eller hierarkisk arbetsmiljö, svårigheter att få jobb som utlänning, usla löner), vad vet jag? Men det jag kan förstå idag är hur de, i en kultur som "tillåter" kvinnor att vara hemma med barnen, kunde välja att vara detta. Jag har aldrig tidigare kunnat förstå mig på de kvinnor som väljer bort (eller skjuter upp) karriär till fördel för barnen. Men nu gör jag det. Efter att varje dag lämna och hämta och skynda-skynda-skynda! så kan jag verkligen förstå att de som kan väljer bort den stressen. I fredags hämtade jag bara Andy vid halv fyra och vi tog god tid på oss hem och handlade frukt, gjorde ärende m.m. på vägen hem. Vi hade så gott om tid och jag mådde så bra så jag sjöng hela vägen. Frågan är om inte den känslan kan vara mera värd än en karriär. Sen finns det ju många frågor kvar att besvara; Är det okej att bara tänka på sig själv och inte på kvinnorna i allmänhet? Vad händer den dag han vill skilja sig för en yngre modell? Vad händer om man blir änka? Hur kul är det att be om pengar? Och när man tänker så krasst så inser jag att hemmafru nog inte är något för mig. Jag vill ändå ha kvar mitt oberoende. Men visst, hade jag fått erbjudande om att behålla kopplingen till arbetsmarknaden genom ett halvtidsjobb och också sluppit varit livegen på så sätt och ändå kunnat vara hemma när barnen slutat skolan. Ja, ett sådant erbjudande hade jag tagit.
Men, jag skäms nästan för att erkänna det här, i dag kan jag förstå dem. Det kanske fanns skäl att välja som de gjorde (glastak, sexistisk eller hierarkisk arbetsmiljö, svårigheter att få jobb som utlänning, usla löner), vad vet jag? Men det jag kan förstå idag är hur de, i en kultur som "tillåter" kvinnor att vara hemma med barnen, kunde välja att vara detta. Jag har aldrig tidigare kunnat förstå mig på de kvinnor som väljer bort (eller skjuter upp) karriär till fördel för barnen. Men nu gör jag det. Efter att varje dag lämna och hämta och skynda-skynda-skynda! så kan jag verkligen förstå att de som kan väljer bort den stressen. I fredags hämtade jag bara Andy vid halv fyra och vi tog god tid på oss hem och handlade frukt, gjorde ärende m.m. på vägen hem. Vi hade så gott om tid och jag mådde så bra så jag sjöng hela vägen. Frågan är om inte den känslan kan vara mera värd än en karriär. Sen finns det ju många frågor kvar att besvara; Är det okej att bara tänka på sig själv och inte på kvinnorna i allmänhet? Vad händer den dag han vill skilja sig för en yngre modell? Vad händer om man blir änka? Hur kul är det att be om pengar? Och när man tänker så krasst så inser jag att hemmafru nog inte är något för mig. Jag vill ändå ha kvar mitt oberoende. Men visst, hade jag fått erbjudande om att behålla kopplingen till arbetsmarknaden genom ett halvtidsjobb och också sluppit varit livegen på så sätt och ändå kunnat vara hemma när barnen slutat skolan. Ja, ett sådant erbjudande hade jag tagit.
1 kommentar:
Jag har lite svårt att förstå fruar som mest följer med spm "bihang" och inte bryr sig om att lära sig språket eller lära känna människorna i landet.
Jag lärde känna en jättetrevlig svensk kvinna som ganska snabbt gav upp försöken att lära sig spanska och mest längtade hem till Sverige eftersom hon hade fått för sig att Santiago var farligt och inte vågade röra sig själv utanför hemmet.
Samtidigt kan jag förstå dem som väljer att ge upp sin karriär för att istället vara hemma med barnen. Har en känsla av att det är betydligt svårare att kombinera barn och karriär i Chile jämfört med hemma.
Skicka en kommentar